Till innehåll på sidan
Sensationsjournalistiken i tidskrifterna Science och Nature riskerar att ta död på det vetenskapliga samtalet, enligt materialprofessorn John Ågren. (Foto: Håkan Lindgren)
Sensationsjournalistiken i tidskrifterna Science och Nature riskerar att ta död på det vetenskapliga samtalet, enligt materialprofessorn John Ågren. (Foto: Håkan Lindgren)

”Vetenskapligt samtal riskerar att dö ut”

Publicerad 2013-10-10

Om allt fler forskare väljer att publicera sig i tidskrifterna Nature och Science kommer det vetenskapliga samtalet att sakta dö ut. Tidskrifternas inriktning på sensation och högt nyhetsvärde kväver en seriös diskussion om forskningens framsteg. Det varnar John Ågren, professor i materialvetenskap.

– Det här är inget lätt problem att lösa, men diskussionen måste upp till ytan annars kan det få katastrofala följder, säger John Ågren.

Nature och Science har en särställning bland de vetenskapliga tidskrifterna. Dels för att publiceringar där ofta leder till massmedialt genomslag, dels för att de har så kallad hög impact. Att få in en artikel i någon av tidskrifterna genererar därför höga poäng i rankingsammanhang och ökar möjligheterna att få forskningsanslag.

Forskare har gjort en höna av en fjäder med sina forskningsresultat i Science och Nature. 

Men publiceringarna har en baksida. Upplägget för artiklar i tidskrifterna är styrda för att väcka sensation och ge intryck av stort nyhetsvärde. Anslående bilder och färgglada diagram prioriteras framför analys och kritisk granskning, enligt John Ågren, som pekar på likheterna med kvällstidningsjournalistik.

– Jag har sett flera fall där forskare har gjort en höna av en fjäder när de beskrivit sina forskningsresultat i Science och Nature. Det finns en tendens att framställa resultaten som om de hade ett mycket större nyhetsvärde än vad de egentligen har, säger han.

Liknar kvällstidnindsjournalistik

John Ågren menar att tidskrifterna släpper igenom artiklar om forskningsresultat som i själva verket inte är så intressanta. I alla fall inte för forskare som är intresserade av att diskutera ämnet för att nå vetenskapliga landvinningar och bana väg för nya upptäckter.

Dessutom framställs de forskningsresultat som i grunden är nydanande på ett förenklat sätt i artiklarna. Därmed tydliggörs inte vad som är det vetenskapliga värdet för de forskare som är insatta i frågan. I båda fallen saknas grogrunden för ett fruktbart samtal om vetenskapliga framgångar, konstaterar John Ågren.

– Om den här utvecklingen fortsätter, så kommer vi se mer av sådan forskning som varken ger oss större förståelse för naturen eller bidrar till samhällsnyttan, säger han.

Chansen att få forskningsanslag ökar efter en publicering Science och Nature, konstaterar John Ågren.
Chansen att få forskningsanslag ökar efter en publicering i Science och Nature, konstaterar Ågren.

John Ågren har full förståelse för att forskarna strävar efter att få sina resultat uppmärksammade i någon av de två prestigetidskrifterna. Forskningsfinansiärernas beredningsgrupper lägger allt högre vikt vid citeringstal från tidskrifter när de bestämmer vilka ansökningar som ska beviljas medel. Och citeringar har avsevärt högre värde om de härrör från Nature och Science än från mindre specialtidskrifter.

Enligt John Ågren har utvecklingen förvärrats de senaste åren. En förklaring är att beredningsgruppernas vetenskapliga kompetens utarmats. I takt med att fler utomvetenskapliga villkor ställs på beredningsgruppernas sammansättning, minskar gruppernas vetenskapliga tyngd.

– Grupperna som granskar ansökningar saknar ofta detaljkunskaper i ämnet. Man väljer då att räkna publikationer i tidskrifterna med högst impact, det vill säga Science eller Nature, när man beslutar vilka forskare som ska få sin ansökan beviljad, säger John Ågren.

Publicerar för att få Nobelpris

Han har själv suttit med i flera beredningsgrupper, både för Vetenskapsrådet och för flera utländska ”Scientific Advisory Boards”. Om en forskningsansökan är välskriven kan det vara väldigt svårt att bedöma kvaliteten om man inte är insatt i ämnet, poängterar han.

En olycklig konsekvens är också att betydelsefull forskning som inte anses vara sensationell orättvist hamnar i skuggan.

Artiklarna är konstruktioner av gamla forskningsnyheter.

– Det är viktigt att ge utrymme för att publicera ”tråkig” forskning som inte har ett nyhetsvärde i den mening som Science och Nature favoriserar. Det kan handla om data som har samlats ihop inom ett visst forskningsområde som ofta litet nedlåtande kallas encyklopedisk forskning. Då är inte nyhetsvärdet lika uppenbart, men på längre sikt kan det vara oerhört värdefullt för att driva forskningsområdet framåt.

John Ågren har sett sig tvungen att nu själv börja publicera sina resultat i Nature och Science. Hittills har han avstått från det eftersom han inte når sin primära målgrupp genom dessa tidskrifter.

Därmed hakar han också på en internationell trend som han helst inte vill vara en del av. Exempelvis finns det i Kina en stark rörelse att satsa intensivt på publiceringar i Nature och Science för att öka möjligheterna att få ett Nobelpris, berättar John Ågren.

– När jag läst de artiklar som publicerats kan jag konstatera att de väldigt ofta är helt ointressanta. De följer mallen och framställer sina resultat som enastående. Men i själva verket är det en konstruktion av gamla forskningsnyheter, där man lyckats skriva ihop texten på ett bra sätt och formulerat en bra titel. Ur vetenskaplig synvinkel saknar de dock värde, konstaterar han.

– Redan nu är det här ett allvarligt problem, på sikt kommer det att bli ännu värre. Om man tycker att forskningen ska föra utvecklingen framåt och kunna nyttiggöras av samhället, ja då är det här en mycket farlig utveckling.

Text: Christer Gummeson

Tidskrifter vilseleder om forskningsresultat