Uppfinnaren som aldrig ger upp

VÄGEN TILL KTH

Publicerad 2018-06-27

Wouter van der Wijngaart är uppfinnare som bygger näst intill vad som helst, bara det är litet – inget är för smått för en professor i mikro- och nanosystem.

VÄGEN TILL KTH

  • Varför föll valet på KTH och hur har vägen hit sett ut?
  • Campi publicerar en serie artiklar där medarbetare – forskare, lärare och teknisk-administrativ personal – med olika bakgrund och inriktning berättar om sin väg till KTH.

Han är en storvuxen man som bygger väldigt små saker. Wouter van der Wijngaart är ett belgiskt yrväder med skrattet nära, en uppfinnare med labb på femte våningen i ett annars ganska ordinärt hus på KTH-området. På arbetsrummet dansar den indiska guden Shiva med sina fyra armar över en bunt utskrifter.

– Vi får hit mycket folk från väldens alla hörn och ofta har de med sig presenter från sina länder. Vi har till exempel ett helt skåp fullt av te från Kina. Men jag dricker inte te, skrattar han.

Wouter van der Wijngaart visar in på labbet och drar på sig vit labbrock. Här sjuder det av aktivitet, studenterna pysslar med sitt, alla med sinsemellan väldigt olika projekt, inom skilda discipliner.

– Det enda de har gemensamt är att de bygger i liten skala. Men man kan säga att det finns en röd tråd av Life science i arbetet vi gör här.

Han öppnar sin dator och drar entusiastiskt igenom en slideshow över de aktuella projekten på avdelningen för mikro- och nanosystem. Det är syntetiskt papper för alla möjliga användningsområden, lab-på-chip, ett plastmaterial – OSTE – som bland annat kan kapsla in celler och placeras i en tumör för att lokalt producera cytostatika, mätning av virus i utandningsluft, nålar med förbättrat ytmaterial som är styva när de placeras i hjärnan men väl på plats blir mjuka och medgörliga. Alltihop är små byggen i miniformat.

Från idé till produkt

– Min lön betalas till stor del av skattemedel, då är det min uppgift att bygga så mycket värde för samhället som jag kan. Jag ser inga begränsningar i hur jag ska göra det. Eller vad jag ska jobba med. Det handlar bara om att vara kreativ.

Som att vara kreativ med spindeltråd. Hans forskargrupp bygger saker av spindelsilke – ett material som är väldigt starkt, dessutom biokompatibelt. Han berättar att man jobbar med KTH:s spindelsilkesgrupp som framställer just artificiell spindeltråd ur kolibakterier. Spindelsilket är ett protein som om det klistrar ihop sig på ett visst sätt, blir till en silkestråd. Med spindelsilke försöker man bygga blodkärl utanför kroppen. Eller använda vid cancerbehandling.

Men att få alla dessa idéer till produkter är en annan femma. Det tar tid, fem till tio år. Därefter ska de marknadsföras.

En monter i lunchrummet visar kommersialiserade uppfinningar sprungna ur institutionens arbete. Någon har blivit primer för parkettgolv, en annan en bärbar laddare som producerar el från vatten baserat på bränslecellsteknik.

– Vi får ett spinoff-företag var tredje eller fjärde år, det är väldigt roligt att man aldrig vet vad som kommer att hända med tekniken vi tar fram.

Wouter van der Wijngaart talar svenska med en flamländsk brytning, och när han pratar detaljerat om sitt jobb glider han omärkligt över i engelska. Han växte upp i ett konservativt hem i Belgien. Det blev så småningom en hel del konflikter hemma, han längtade bort och flyttade som 17-åring för att plugga elektronik i Leuven.

– Egentligen ville jag plugga fysik men då hade jag behövt studera i min hemstad och jag ville absolut bort. Vilket blev bra, min styrka är kreativitet – som ingenjör får jag mer utlopp för att skapa nytt.

Absolut frihet

Yrkesvalet var klart i tidig ålder. Redan som tvååring gick han omkring med två trumpinnar med en tråd emellan och ”fångade mikrober så de inte kan göra någon människa sjuk”. Inte långt från det han 42 år senare faktiskt gör.

– Jag har alltid tyckt om vetenskap. Här har jag absolut frihet. Dessutom har jag varit rädd för att börja arbeta på ett företag, att bli en kugge i ett system. 

Så i stället för att börja jobba efter sin examen doktorerade han. Han hade sett en bild i tidningen på ett kugghjul som var 100 mikrometer stort och fascinerades över att det gick att bygga så små maskiner. Det ville han göra. Från att aldrig ha varit norr om Hamburg satte han kurs mot Stockholm för att göra exjobb. Och arbeta med små grejer ”som han inte visste vad de var.”

The story of my life, jag kan vara ganska är naiv – vilket också är en källa till framgång och kreativitet du har inga hämningar när du tänker. 

Här blev han förtjust i en flicka från finska Lappland som han delade studentkorridor med. De skulle komma att inte bara dela korridor, utan även livet och så småningom tre barn.

Under tiden som doktorand hann Wouter van der Wijngaart uppfinna det första betalsystemet med mobiltelefon som kommersialiserades i Sverige – Mint. Det funkade tekniskt, men flög inte. Folk ville inte betala med mobilen. Däremot blev Mint grunden till Easypark, där man idag betalar parkeringen på gatan med mobiltelefonen.

– Det började med en kurs i entreprenörskap. Från en dag till en annan blev jag CTO (teknik- och forskningschef) i ett företag med sju anställda. Det var läskigt men jag lärde mig massor under det året.

Semester utan dator

Kanske är han mer uppfinnare än något annat. Han har energin, idéerna, startar upp projekt, samlar ett team och får allt att fungera.

– Jag förvaltar inte saker, jag bygger. Som när jag skulle sätta upp Life science-plattformen på KTH – när allt är på plats vill jag bli av med det.

Ett annat av hans initiativ var att under flyktingkrisen 2015 låta asylsökande elektrostudenter följa lektioner på KTH. Han organiserade lärare och studentförening så att flyktingarna kunde lyssna på undervisningen utan att vara inskrivna – allt för att ta vara på de resurser som kommer hit.

På fritiden när han inte jobbar så jobbar han, som han uttrycker saken. Hjärnan är alltid i arbete. Han vill förstå var han är i tid och rum. Han är intresserad av historia – från Big bang, kosmologi, hur liv uppstått, hur Pangea såg ut – hela vägen till medeltiden och så småningom dagens samhälle. Allt är intressant.

– Ska man bygga en bur kring en cell måste man läsa på. Jag lägger timmar och timmar på Wikipedia. Men i år tänkte jag gå på semester utan dator för första gången, skrattar Wouter van der Wijngaart.

– Vi får se vad som händer då.

Text: Anna Gullers

  • Namn: Wouter van der Wijngaart
  • Ålder: 44
  • Familj: Fru och tre barn (åldrar 12, 8, 2)
  • Intressen: Rum och tid.
  • Äter och dricker helst: God belgisk öl.
  • På nattduktsbordet: Lampa, napp, pappersrulle, gosedjur – det är min son som regerar här.
  • Ser på: Film! Men jag hinner sällan gå på bio. På långflygningar till Asien eller USA konsumerar jag 3-4 filmer i rad.
  • Dold talang: Jag är musikalisk.
  • Favorit-teknikpryl: Min Macbook.
  • Bästa tid på dygnet: På morgonen i sängen när man inte måste gå upp.
  • Gör mig glad: Jag är en glad människa, jag hittar något roligt i det mesta jag gör.
  • Blir upprörd över: Trumpism, populism, rasism.
  • Mitt största misstag: Jag är helt omedveten om mina egna svagheter så jag gör nog många dumheter.
  • Dröm för mänskligheten: Å ena sidan är människorna det viktigaste för mig, å andra sidan tror jag inte mänskligheten betyder så mycket, vi är bara en del av evolutionen, det kommer något efter människan också. Men på kort sikt, säg 100 år: om vi kunde bygga en kubikmeterstor låda till varje människa som kan extrahera solenergi och rent vatten ur luften i ett självförsörjande system som är billigt och kan distribueras över hela världen – då har du grundresurser för liv överallt. Då underminerar du många konflikter i världen – krig handlar ofta om resurser.
Till sidans topp