Bo Sundman

”Svenska forskningsanslag en skandal”

DEBATT

Publicerad 2012-10-11

KTH behöver kraftigt ökade fasta statliga anslag. I dag tvingas forskarna ägna mer tid åt att skriva medelsansökningar än att undervisa och handleda doktorander, skriver materialforskaren Bo Sundman i en debattartikel. Själv flyttade han utomlands för att kunna förverkliga sina forskningsprojekt inom materialvetenskap.

Det har återigen diskuterats hur man på bästa sätt kan använda statliga medel för att finansiera framgångsrik forskning för att få fram nyttiga resultat för svensk industri, liksom för mänskligheten i stort får man hoppas. Svenska staten ger internationellt sett mycket stora projektanslag till forskning på universitet och högskolor.

Men detta beror huvudsakligen på att man under många år skurit ned de fasta anslagen till dessa institutioner och i stället lagt (en del av) dessa pengar på projektorienterad forskning som fördelas av olika myndigheter och forskningsråd.

Utanför Sverige har professorer och andra seniora forskare sin lön betald av centrala medel från högskolan eller universitetet. Men i Sverige får professorer ofta bara en mindre del av sin lön betald direkt av universitetet. Det betyder att en inte oväsentlig del av de forskningsmedel som fördelas via projekt går till att betala den fasta personalen på universiteten, inklusive den centrala administrationen, till hyror och annat som utanför Sverige normalt betalas av anslag direkt till universitet och alltså inte bokförs som ”forskningsmedel''.

På KTH där jag varit verksam i nästan 40 år har mindre än en tredjedel av min lön betalats av centrala medel, resten har jag varit tvungen att dra in genom externa projekt. När jag fann det för trist att ägna hela min tid att söka anslag har jag i stället utnyttjat mitt internationella kontaktnät och de sista sex åren huvudsakligen arbetat som gästforskare utomlands.

Blev gästforskare i stället

Jag är en relativt välmeriterad förskare med närmare 150 vetenskapliga publikationer och dessa har citerats drygt 6000 gånger och jag har några internationella utmärkelser till exempel ett ”Senior Research Award” från Alexander Humboldt-stiftelsen i Tyskland och ett erbjudande att under de nästa fem åren arbeta deltid som gästforskare i Kina.

Jag har även varit med om att utveckla en programvara, ”Thermo-Calc”, som används både av svensk industri och i resten av världen för termodynamiska beräkningar för material. Svensk stålindustri har haft stor konkurrensfördel av att denna forskning bedrivits i Sverige. Programvaran marknadsförs numera internationellt av ett företag, ”Thermo-Calc Software AB”', som i dag har över 20 anställda i Sverige.

Jag är även medförfattare till den första läroboken i mitt område, ”Computational Thermodynamics”. På 1990-talet var jag ledare för ”CAMPADA”, ett av de 11 materialkonsortier som startades 1989 och som var verksamma fram till 2000.

Så man kan tycka att jag har ett relativt bra ”Track Record”' och borde vara en lämplig kandidat för att få fortsatta forskningsmedel. Men från 2000 fram till 2006, när jag gav upp och blev gästforskare i Frankrike, avslogs alla mina ansökningar om nya medel från vetenskapsrådet (VR). Såvitt jag förstod ansågs mina ansökningar inte vara tillräckligt vetenskapliga eller för industrinära (och borde betalas av industrin).

Jag fick en del anslag från industrin att arbeta med databaser för stål och andra material men industrin ville inte betala för att förbättra de teoretiska modellerna som databaserna använde. Det ansåg de, helt riktigt, vara grundforskning.

Det talas mycket om grundforskning men det finns grundforskning på olika nivåer. I CERN och på vissa fysikinstitutioner bedrivs ”verklig” grundforskning där man försöker förstå de innersta delarna av hur världen är uppbyggd på nano-, femto- och mindre nivåer.

Grundforskning finansieras inte

På materialvetenskap bedriver vi vad man kan kalla ”ingenjörsmässig” grundforskning där vi utnyttjar det som fysikerna får fram i en lite större skala och vi samarbetar till exempel med Institutionen för hållfasthetslära där man använder våra beskrivningar av materials egenskaper för att konstruera bättre broar, bilar, flygplan och diskbänkar. Ett populärt modeord för denna forskning är ”multiscale modelling” där man försöker koppla ihop forskning inom olika längd- och tidsskalor.

Det är denna typ av tvärvetenskaplig forskning (ett annat modeord) som kan leda fram till produkter inom 5-10 år. Problemet är det inte finns något sätt att finansiera grundforskning på den ingenjörsmässiga nivån inom dessa projekt. Det finns varken pengar eller tid att ta fram mer generella lösningar av problemen. För att ta en drastisk jämförelse, vi tvingas gång på gång uppfinna hjulet bara för att vi inte får den tid som behövs för att konstruera ett hjul där man kan variera radien.

Jag har aldrig fått något anslag från Vetenskapsrådet (VR) men jag har förstått att VR inte kräver någon slutrapport från de forskare som får medel som beskriver hur väl han eller hon lyckats uppfylla de mål som beskrivits i ansökan. Det betyder att när forskaren väl fått sina pengar så kan de användas till vilken forskning som helst. För att få nya anslag krävs givetvis att forskaren meriterar sig genom att publicera resultat av sin forskning i välrenommerade vetenskapliga tidskrifter men dessa behöver inte handla om de frågeställningar forskaren fått anslag för.

Jag tror det är angeläget att VR följer upp att anslagen verkligen används på det sätt som beskrevs i ansökan och eventuellt avslår framtida ansökningar från en forskare som inte använt sitt anslag i enlighet med sin ansökan, annars meriteras den som lovar mest utan att behöva ens försöka.

De nuvarande statliga anslagen till universitet och högskolor behandlar dessa som fabriker som producerar filosofie kandidater, jurister, civilekonomer, civilingenjörer, läkare, doktorer med mera och där högskolan får en viss summa pengar för varje avlagd examen. Detta snedvrider hela verksamheten och vad ingen vågar säga är att en del av de externa forskingsanslagen faktiskt går till att finansiera grundutbildningen eftersom de statliga anslagen inte räcker till.

Forska i lugn och ro

Universiteten och högskolorna i Sverige behöver i dag kraftigt ökade centrala medel så att de kan betala sin grundutbildning och sin fasta personal. Gärna även pengar till kontorspersonal på institutionsnivå som kan avlasta lärare och forskare triviala uppgifter som lokalbokning, reseorder, rapportering och liknande.

Större direkta anslag till högskolorna behövs också för en stabil forskarmiljö och det gynnar långsiktigheten i forskningen. Den programvara mina kollegor och jag utvecklade och som i dag används över hela världen skulle vara omöjlig att genomföra i den anslagsmiljö som finns i dag. När jag var doktorand på 1970-talet hade varje professor centrala medel för sin egen lön, en sekreterare, en eller flera tekniker och ett par forskarstuderande och man behövde inte betala någon hyra för lokalerna.

Om professorn inte ville behövde han eller hon inte söka några externa medel utan kunde undervisa och forska i lugn och ro. Några professorer satt säkert och rullade tummarna men även i dagens system kan man inte hindra att sådant sker, flera institutioner på högskolorna publicerar mycket få vetenskapliga artiklar. 

Det är viktigt med projektfinansierad forskning men det nuvarande systemet har gått till överdrift. Det kan inte vara meningen att kvalificerade forskare måste ägna mer tid att skriva ansökningar om nya projekt än de kan ägna åt undervisning och handledning av de forskarstuderande de redan har.  Med ökade centrala medel kan unga forskare få en del av sin lön från projektanslag och en del från centrala medel.

I USA är det vanligt att en nyanställd ”assistent professor” får lön av universitet kanske 9 månader per år (vilket är mer än en senior professor får på KTH), resten via externa anslag. När forskaren efter ett antal år visat sig ha tillräckliga kvalifikationer så kan han eller hon få ”tenure” och hela sin årslön betald av universitetet. 

Mycket tid till administration

I Frankrike, där jag nu arbetat i flera år, får många en permanent helfinansierad forskartjänst direkt efter sin doktorsexamen, ofta för en lägre lön än en ”postdoc” i Sverige men vissa kan föredra trygghet framför pengar. Det skulle vara intressant att inrätta några sådana tjänster även i Sverige men inte heller strävan efter trygghet får gå till överdrift, i en föränderlig värld är den ändå oftast en chimär.

Fördelningen inom högskolan av ökade direkta statliga medel är inte oproblematisk, även på universiteten finns en hackordning mellan professorerna och det är stor risk att de som redan har får mer. Den största delen av pengarna skall gå till grundutbildningen, de kurser jag undervisat i har aldrig haft tillräckliga anslag att betala kostnader för lokaler, assistenter, laboratorier, tentamina etcetera.

Målsättningen skall vara att en grundutbildningskurs skall ge ett överskott som kan attrahera välmeriterade forskare att undervisa. Universiteten utser numera sina professorer självt, ofta genom internrekrytering.  Universiteten bör kanske vara mer restriktiva med dessa tjänster om det inte har några medel att finansiera tjänsten.

Vissa institutioner har inte så mycket undervisning men är forskningsintensiva och universitetet bör betala rimliga löner av centrala medel även till forskare på dessa institutioner som publicerar och citeras mycket (och därmed höjer högskolans status). Observera att externa forskningsanslag normalt inte får användas till löner för fast personal, det vill säga professorer.

När jag nu arbetat 6 år huvudsakligen som gästforskare internationellt så inser jag vilken fördel jag haft jämfört med forskarna på KTH som är tvungna att ägna mycket tid åt rent administrativa göromål, möten och ansökningar om forskningsmedel.

När jag beskrivit för utländska kollegor hur situation är i Sverige med otillräckliga centrala anslag till löner och med 70 procent pålägg för overhead så kan de inte förstå hur någon kan vilja forska i Sverige. Nu har jag gått i pension och har inga anspråk på nya forskningsmedel så jag kan skriva vad jag tycker om detta: skandal.

Bo Sundman, professor emeritus, materialforskning, KTH

Till sidans topp