Studentliv idag – och för 60 år sedan

KTH CAMPUS 100 ÅR

Publicerad 2017-06-12

I sommar blir Cecilia Molinder klar med sitt ex-jobb. Då har det gått 60 år sedan Sigvard Bahrke tog sin examen. När 1950-talets och 2010-talets student möts handlar samtalet om allt från bostadsjakt och tentastress till kårarbete, kepsknappar och en revolution.

Hösten 1952 började Sigvard Bahrke studera på Avdelningen för Maskinteknik. Han var en av 357 nya teknologer på KTH den hösten. 2011, när Cecilia Molinder började på Skolan för bioteknologi, var de nyintagna betydligt fler – under det året började 2522 studenter på något av KTH:s traditionella utbildningsprogram.

KTH var inte något helt självklart val, vare sig för Sigvard Bahrke eller Cecilia Molinder. Sigvard övervägde även att utbilda sig till läkare och när Cecilia hade gått ut gymnasiet visste hon inte alls vad hon skulle bli.

– Så jag åkte upp till Åre, arbetade som skidlärare i tre år och trodde väl att jag skulle komma till klarhet under den tiden.

Klarheten uteblev. Men eftersom matte, kemi och biologi var de ämnen hon varit mest intresserad av på gymnasiet lutade det åt en naturvetenskaplig utbildning och hon blev rekommenderad att söka in på KTH.

– Jag visste inte så mycket om vad en civilingenjör gör men folk sade till mig att det är väldigt bra, väldigt brett och du får jobb.

Lugnare på 1950-talet

Den beskrivningen kan Cecilia skriva under på – med tillägget att utbildningen också kräver en rejäl arbetsinsats. Tempot är högt och det gäller att inte hamna på efterkälken påpekar hon. Själv tyckte hon att det bästa sättet var att slå sig ihop några stycken och hjälpas åt med studierna.

– Jag och mina kompisar pluggade otroligt mycket tillsammans. Vi behövde varandra, frågade hela tiden varandra om olika saker, säger Cecilia.

Kanske var studietakten något lugnare på 1950-talet. Sigvard minns en väldig koncentration inför tentamensperioderna men tror att avhoppen var få. Han och några av hans kurskamrater gick också på Handels parallellt med KTH och ibland krockade föreläsningarna.

– Men vi läste ihop, hjälpte varandra och briefade den som hade missat något, säger Sigvard.

Att hitta någonstans att parkera tandborsten är ett återkommande bekymmer för de flesta nyinflyttade studenter. Cecilia kommer från Gävle. Hon bodde i två år hos en kompis kusin men kunde sedan, tack vare att hon samlat köpoäng redan före Stockholmsflytten, få en studentlägenhet.

Sigvard, som vuxit upp i Malmö, hyrde in sig hos en änka på Östermalm. I den pampiga lägenheten bodde tre teknologer som delade på en toalett och ett handfat. Sigvards rum var den före detta matsalen.

Så småningom lyckades även Sigvard hitta en egen lägenhet – en minimal etta utan varmvatten och dusch.

– Min hygien skötte jag på Sturebadet. Och så kunde man duscha på Kevlinge golfbana.

Ta vara på studietiden

Campus är inte bara en plats för råplugg och tentastress, utan även en stor mötesplats, påpekar Cecilia och Sigvard. Att ta vara på studietiden för att ha roligt och knyta kontakter är också viktigt tycker de båda två.

Sigvard har fortfarande kontakt med några av sina studiekamrater och veckan efter intervjun väntar en träff med de som började på Maskin 1952. Cecilia var bland annat med i sång- och gyckelgruppen Musikaliska Direktoriet, en av alla studentföreningar på KTH.

– Väldigt lärorikt. Men framförallt har jag haft otroligt roligt.

Både Cecilia och Sigvard har också varit engagerade i kårarbetet. Sigvard var ordförande i studentkåren 1955, Cecilia 2014–2015 och när de träffas börjar de genast jämföra sina erfarenheter.

Som kårordförande för mer än 12000 studenter på 2010-talet hade Cecilia ett arvoderat heltidsuppdrag och gjorde uppehåll i studierna under sitt ordförandeår. På 1950-talet var uppdraget helt oavlönat och fick skötas vid sidan av studierna.

­– Vi var ju bara omkring 2000 studenter på KTH på den tiden, det var inte så betungande, påpekar Sigvard.

Fåtal kvinnor

Sigvard minns knappast några studiekamrater som inte var födda i Sverige och bara ett fåtal kvinnor.

– Jag tror vi var 24 studenter i min klass på Maskinteknik och bara en av dem var en tjej. Fast på Kemiteknik var de lite fler.

En av tjejerna på Kemiteknik hette Birgitta och var utsedd till klubbmästarinna året efter Sigvards ordförandeår. Hon heter nu sedan länge Bahrke i efternamn. Dagen före vårbalen backade årets klubbmästarinna, som enligt traditionen skulle hålla talet till mannen, ur uppdraget. Birgitta ställde upp som ersättare – men påpekade att det var knappt om tid för att hinna skriva ett tal.

– Men det kan jag hjälpa dig med sa jag, och så satt vi hela natten tillsammans och skrev det där talet, berättar Sigvard.

Krig om mössor

Ett annat starkt minne från kårarbetet är kriget om mössknapparna. Inspirerad av chalmeristernas kårmössor ville Sigvard introducera en gemensam huvudbonad även för teknologerna på KTH.

CAMPUS 100 ÅR

I år fyller KTH:s campus 100 år. Vad har hänt under de år som gått? Vi har träffat studenter, forskare, lärare och andra som berättar om förr och nu.

Artikelserien publiceras fram till i oktober då ett jubileumsevenemang hålls. Under ett 50 timmars non stopseminarium 17-19 oktober kommer 100 talare berätta om KTH:s historia, nutid och framtid.

Läs mer om firandet.

När han först, som ordförande, la fram förslaget röstades det ner. Men skam den som ger sig – omedelbart efter mandattidens utgång tog Sigvard upp förslaget på nytt som ett eget projekt och fick stort gehör – flertalet av teknologerna ville ha en kårmössa.

 – Det var en klassisk engelsk keps i svart sammet med en knopp högst upp. Knopparna gjordes i olika färger som markerade sektionstillhörighet. Eftersom vi nu drev projektet helt privat bestämde Birgitta och jag också vilken färg de olika sektionerna skulle få, berättar Sigvard.

Massor av mössor syddes upp och mösspåtagningen firades med en stor fest i kårhuset. Men knapparna vållade strid. Elektrosektionens teknologer blev nämligen mäkta upprörda över att inte ha tilldelats rätt knappfärg. De hade fått vita knappar, inte gula som en elektron. I protest genomförde elektrosektionen en symbolisk revolution, komplett med hängning av en Sigvard Bahrke-docka.

– Det lär fortfarande hängas en docka av mig på E-sektionens årsmöten, berättar Sigvard belåtet.

Ingenjörer som ledare

Cecilia, som är 28 år, blev förra året utsedd till Female Leader Engineer. Till hösten väntar därför ett skräddarsytt traineeprogram på tre stora industriföretag, Astra Zeneca, Skanska och Fortum. En utmaning som innebär att hon även går utanför biotekniken.

– Där kommer jag att få använda mig mycket av allmän ingenjörskompetens som problemlösning och förmågan att ta in stora mängder information. Och från kårarbetet har jag ju erfarenhet av ledarskap och ekonomi.

Sigvard har hunnit fylla 86 år och har en lång karriär som industriledare inom bland annat skogs- och pappersindustrin bakom sig. Men han har egentligen aldrig jobbat som ingenjör, förklarar han.

– Jag kom tidigt in på mer övergripande uppgifter. Men min examen gav mig ett visst självförtroende och befriade mig från överdriven respekt för andras examina. Och de kontakter jag knöt under studietiden har jag haft nytta av hela livet.

Text: Ursula Stigzelius

KTH-studenter då och nu

  • I början av 1950-talet fanns uppskattningsvis omkring 2000 studenter på KTH:s dåvarande utbildningar. Åren 1950–58 antogs sammanlagt närmare 4000 studenter. Sedan dess har de siffrorna mångdubblats och år 2016 var antalet helårsstudenter drygt 13000.
  • Studentgruppens sammansättning har också förändrats. På 1950-talet var antalet kvinnliga KTH-studenter få och antalet studenter födda utanför Sverige ännu färre. Enligt KTH:s årsredogörelse för läsåret 1952/53 antogs 14 utländska studerande efter ha ”erhållit behörighet av Överstyrelsen för de tekniska högskolorna” som ordinarie studerande hösten 1952. Men om de 14 också var uppvuxna utanför Norden eller till exempel kom från svensktalande delar av Finland, framgår inte.
  • Årsredogörelsen berättar heller inget om antalet kvinnor bland de nya studenterna den hösten. Sedan 1921 kunde även kvinnor antas som ordinarie studenter vid KTH. Men på 1940- och 50-talen var kvinnorna ännu få, enligt samstämmiga röster från den tiden.
  • Den vanligaste KTH-studenten är visserligen fortfarande en ung man från medelklassen med svenska som modersmål. Men antalet kvinnliga studenter har stadigt ökat på senare år och idag är drygt en tredjedel av KTH:s studenter kvinnor.
  • 1950-talets studenter fick vare sig studiebidrag eller statliga studielån utan fick leva på pengar hemifrån, besparingar eller möjligen stipendier. Studiemedelssystemet, som infördes 1965, gav fler möjlighet att söka högre utbildning. Men KTH:s senaste startenkät, som gjordes 2015, visar att majoriteten av de nya studenterna kommer från hem där minst en av föräldrarna har studerat på universitet eller högskola.
  • Enligt samma startenkät hade 12 procent av de nyantagna som svarade på enkäten ett annat modersmål än svenska och fem procent kom från ett land utanför EU.
  • Under de år som passerat har även utbildningen i sig genomgått omfattande förändringar. På 1950-talet utbildade KTH civilingenjörer på 9 olika avdelningar, Bergs, Lantmäteri, Skeppsbyggnad, Elektro, Kemi, Fysik, Maskin, Väg och Vatten samt Arkitektur. Den största avdelningen var Elektro, med 75 nyantagna studenter höstterminen 1952, därnäst kom Maskin som tog in 61 nya studenter den hösten.
  • Sedan dess har de nio avdelningarna blivit tio skolor, nya program har startats, andra upphört som självständiga utbildningslinjer eller stöpts om och bytt namn. Bergs har blivit Materialteknik och Skeppsbyggnad inordnats i det bredare begreppet Farkostteknik. De traditionella KTH-utbildningarna till arkitekt eller civilingenjör har också fått sällskap av högskoleingenjörs-, kandidat- och masterutbildningar.

Källor:
Redogörelse för verksamheten vid Kungl Tekniska Högskolan 1952/53
KTH:s årsredovisningar 2016, 2015 och 2011
Startenkäten 2011 och 2015 (enkät utformad av KTH och sammanställd av SCB)
CSN
Sigvard Barhkes och andra alumners berättelser

Till sidans topp