Professor med känsla för hållbara lösningar

VÄGEN TILL KTH

Publicerad 2018-02-15

Att jobba på KTH har likheter med att kappsegla, tycker Per Lundqvist, professor i energiteknik och hängiven seglare.
– Snabba beslut och uthållighet behövs i båda fallen, säger han.

VÄGEN TILL KTH

  • Varför föll valet på KTH och hur har vägen hit sett ut?
  • Campi inleder en serie artiklar där medarbetare – forskare, lärare och teknisk-administrativ personal – med olika bakgrund och inriktning berättar om sin väg till KTH.

Det var en självklarhet att söka till KTH när Per Lundqvist gick ut gymnasiets naturvetenskapliga linje.

– Det var som att det var uppgjort. Hade man lätt för sig i matematik och fysik skulle man läsa teknisk fysik på KTH, berättar Per Lundqvist när han tar emot på sitt väl inbodda kontor på institutionen för energiteknik, Skolan för industriell teknik och management (ITM).

Men sommaren efter gymnasiet blev han tveksam. Så bråttom var det kanske inte. Han började som dataoperatör på svenska Esso, med särskilt ansvar för hålkorten. Efter lumpen sökte han till KTH igen, men nu valde han maskinteknik som verkade mer konkret.

– Jag pluggade i tre år och tyckte att det var lite halvsegt. Efter det fick jag jobb på en konsultfirma som ingenjör. Det var ju supertråkigt, väldigt repetitiva sysslor.

Per Lundqvist vände tillbaka till KTH för att göra sitt exjobb. Han fick professor Erik Granryd som handledare och började arbeta för United Stirling i Linköping med att utvärdera stirlingmotorer. Efter exjobbet fick han ett erbjudande om att fortsätta studien, med lön från institutionen.

– Erik Granryd frågade om jag ville följa med till Tokyo för att presentera projektet på en konferens. På väg dit sa han ”det förefaller mig som att du är doktorand nu”.

Ledare för sjöscouterna

Per Lundqvist skrev sin avhandling i tillämpad termodynamik, om Stirlingcykeln som kyl- och värmepumpprocess.

– Det var en härlig tid! Det var väldigt kreativt och samtidigt fick jag undervisa och vara övningsassistent.

Att lära ut saker till andra var något som han redan hade provat på, bland annat som ledare för sjöscouterna.

– Jag gillade just det där med att organisera och att få andra att göra saker.

Kanske var det även då som engagemanget för miljö och hållbarhet började gro.

– Med scouterna var vi mycket ute i skog och skärgård. Vi torkade oljeutsläpp från öarna.

Den 1 april 1993 disputerade han och blev snart erbjuden ett lektorat.

– Nu för tiden vill man ju att folk flyttar runt mellan lärosäten i Sverige och utomlands. Men jag trivdes väldigt bra på KTH och just då hade vi fått barn. Dessutom är min fru är jurist och jobben för henne fanns här.

Vill ha bekräftelse

Ett par år senare gick Erik Granryd i pension och Per Lundqvist var en av dem som sökte den utlysta professuren. Men ingen av dem fick den, eftersom KTH i samma skede genomförde en ny reform för befordringsgången. Fast fem år senare blev han ändå professor.

– Man vill ju ha bekräftelse, men jag skulle inte säga att professorstiteln är viktigast för det. Det viktiga är feedback från studenter, att man får kollegial uppskattning, forskningspengar och internationella uppdrag.

Ett sådant viktigt internationellt uppdrag var när han deltog som svensk representant i IPCC:s klimatpanelsarbete kring kopplingen mellan ozonhålet och klimatgaserna.

Per Lundqvist blev programansvarig för det maskintekniska programmet 1999 och grundutbildningsansvarig för alla avdelningens utbildningsprogram på ITM-skolan 2006.

– Jag tillhör dem som har drivit på den pedagogiska utvecklingen. Om jag ska skryta om något så är det att jag har bidragit till utformningen av det industriella ekonomiprogrammets unika integration av teknik, ekonomi och ledarskap. Och jag är nog den som kämpade hårdast för att KTH skulle starta energi- och miljöprogrammet.

När man undervisar med hållbarhet i fokus faller det sig naturligt att utveckla pedagogiken, menar han.

– Det går inte att ge studenterna färdiga problem att lösa. Vi som lärare lämnar ifrån oss tolkningsföreträdet. Man blir mer coach.

Inga vanliga tentor

Sedan årsskiftet är Per Lundqvist inte längre grundutbildningsansvarig. Nu handleder han doktorander, undervisar och är engagerad i olika projekt kring energi och hållbarhet.

I ett av projekten har 25 grupper i uppgift att analysera och föreslå hållbara lösningar för varsin kommun i Tokyo. De som kommer med bäst förslag får presentera dem på plats i Japan.

– Den typen av projekt tycker jag är kul. Jag har inte en enda kurs med vanlig tenta utan tror mer på andra former, som att lösa problem ute i industrin.

Han har också arbetat intensivt med KTH Live-in-lab, ett experimenthus på campus med 305 studentbostäder. Här ska olika energilösningar prövas i praktiken.

– Vi arbetar tvärvetenskapligt, något som är väldigt spännande när man även ska titta på beteendefrågor.

Liknar att segla

Att arbeta på KTH har en hel del likheter med Per Lundqvists stora intresse segling, tycker han. I synnerhet när det handlar om att kappsegla med laget. I båda fallen måste man ha en strategi med långsiktiga mål, men också taktik för stunden.

– Det finns stora likheter mellan att vara ute på sjön i ur och skur i en vältrimmad segelbåt och hantera olika situationer och att jobba som vi gör på KTH. Det krävs snabba beslut, uthållighet, samarbete, analys, planering.

Om det är något som han skulle vilja ändra på inom KTH så är det att göra det lättare att rekrytera lämpliga personer till undervisningen i mastersprogrammen.

– Jag tycker att systemet är för oflexibelt när det gäller vilken mix av kompetenser som behövs. Det finns till exempel erfarna personer från industrin som skulle kunna komma in och coacha studenterna.

Ibland får Per Lundqvist en känsla av att det finns två lag på KTH. Ett där forskningen är viktigast och ett där undervisningen är i fokus.

– Jag vill verka i båda lagen men det är en svår balans. Arbetet som jag lagt på att vara utbildningsansvarig och lärare har inneburit att jag inte hunnit publicera så många artiklar. Det leder till att jag inte haft så många citeringar som man ”borde”. Å andra sidan har jag kollegor med många citeringar som aldrig har designat en ny kurs från scratch eller tagit ansvar för ett utbildningsprogram.

Text: Ann Patmalnieks

  • Namn: Per Lundqvist.
  • Familj: Frun Anne, två söner, 20 och 22 år.
  • Intressen: Segling, spelar bland annat saxofon och lyssnar ”kopiöst mycket” på musik. Gillar experimentell musik i korsningen rock-jazz-klassiskt.
  • Dold talang: Spelar balalajka.
  • Äter och dricker helst: ”Grillat när vi är ute med båten, gärna med jordgubbssallad och ett gott rödvin till”.
  • På nattduksbordet: Läser om ”Virtuella världar”, John L. Casti.
  • Ser på: Big Bang Theory, ”Det är så KTH”.
  • Favoritteknikpryl: iPod.
  • Bästa tid på dygnet: Kväll.
  • Gör mig glad: Supernöjda studenter och att kappsegla.
  • Blir upprörd över: Orättvisor och när det inte är transparent
  • Mitt största misstag: Ältar inget men minns när laget ledde stort i Gotland runt och sedan tappade totalsegern sista timmen.
  • Dröm för mänskligheten: Mindre konflikter och oro i världen.
Till sidans topp