Plast ingår i ett hållbart samhälle
– Plasten har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Rätt använt gynnar materialet vår hälsa, miljö och ekonomi, säger Minna Hakkarainen, ny professor i polymerteknologi vid Skolan för kemivetenskap.
I alla steg, från tillverkning till transport, lagring och användning, är plast ett energieffektivt alternativ, menar hon.
Minna Hakkarainen forskar kring framtidens plastmaterial. Hon har inriktat sig på frågor kring bättre sjukvård, mat och miljö och är speciellt intresserad av plastens miljöpåverkan.
Framtidens plast har i ökad grad inte bara en passiv funktion, utan kan på olika sätt påverka sin omgivning. Exempel på det är den växelverkan som sker mellan kropp och biomedicinskt implantat, mat och matförpackning, och nedbrytbar förpackning och kompost.
– En ökad förståelse för växelverkan mellan plast och miljö är avgörande för utvecklingen av säkra och funktionella plastprodukter, säger Minna Hakkarainen.
Det var på 1950-talet som plastproduktionen tog fart på allvar. När förpackningar och engångsartiklar som bestick och muggar började produceras i stora mängder fick plastindustrin dåligt rykte. Plastens långa hållbarhet gjorde att avfallet snabbt blev ett stort problem.
– Problemen som förknippas med plast gäller vanligtvis inte materialet i sig, utan människans beteende. Som när folk kastar plastavfall i naturen, eller i soporna utan att återvinna materialet.
Dessutom har många av de äldre tillsatserna i plast orsakat problem. Till dessa hör så kallade ftalater (ett slags kemisk förening), bromerade flamskyddsmedel och stabilisatorer med tungmetaller.
– Ett av mina forskningsintressen är utveckling av miljövänliga mjukningsmedel för plaster, som alternativ till de numera delvis förbjudna ftalaterna som förekommer i medicinska produkter, barnleksaker och plastmattor, berättar Minna.
Plastproduktion utan olja
Målet för forskningen är att ta fram kostnadseffektiva alternativ till ftalaterna. Det finns visserligen redan fungerande alternativ, men de är ännu alltför dyra för den breda marknaden.
Framtidens plastproduktion är inte beroende av tillgången på olja. I princip alla plastsorter kommer att kunna tillverkas av förnyelsebara råvaror.
– Det bästa är om vi kan använda biprodukter från andra industrier. I Norden är biprodukterna från skogsindustrierna intressanta, medan det i andra delar av Europa forskas kring användning av biprodukter från bland annat ostindustrin, för att skapa alternativ till oljeproducerad plast.
Stora resurser satsas också på att ta fram naturligt nedbrytbara plaster, inte minst för att bromsa in den enorma plastansamlingen i haven och andra naturliga miljöer.
Sådana plaster är också högintressanta för sjukvården. Tack vare nedbrytbar suturtråd, som används vid kirurgi och försvinner i kroppen efter en tid, kan patienter besparas både läkarbesök och operationer. Nya, mer avancerade plastmaterial kan även styra och snabba på läkningsprocessen i kroppen.
Risker med mikrovågsförpackningar
I ett pågående forskningsprojekt medverkar Minna Hakkarainen i att testa övergången av ämnen från plastförpackningar till livsmedel vid tillagning i mikrovågsugn.
– Mat i mikrovågsugn värms ofta i en plastförpackning. Ett orosmoment är att ämnen kan migrera från plastförpackningen till maten, och det är förstås viktigt att försäkra sig om att kvaliteten och säkerheten på maten inte förändras, säger Minna.
Är det något särskilt du vill varna för när det gäller mikrouppvärmd plastförpackad mat?
– Jag tror att man kan känna sig relativt lugn så länge man använder förpackningar på rätt sätt. Man ska välja plastförpackningar som är ämnade för mikrovågsugn, och inte återanvända engångsförpackningar från färdigförpackad mikromat flera gånger.
– Själv skulle jag också undvika att värma mycket fet mat i en plastförpackning. Vi har även sett att vid uppvärmning av vissa typer av mat bryts antioxidanterna i förpackningsmaterialet ned, vilket kan göra plastförpackningen mindre stabil under fortsatt användning.
Minna Hakkarainen har studerat och forskat om plast de senaste 20 åren. Hon är även handledare till doktorander i olika forskningsprojekt på KTH och ansvarig för masterprogrammet Makromolekylära Material på Skolan för kemivetenskap.
Text: Katarina Ahlfort
Fakta – Minna Hakkarainen
- Ålder: 43 år
- Bor: Tyresö
- Familj: Man och två barn
- Aktuell som: Ny professor i polymerteknologi vid Skolan för Kemivetenskap på KTH
- Personlig drivkraft: Nyfiken och envis. Jag vill vara med och utveckla miljövänligare och mer funktionella plastmaterial, för ett framtida hållbart samhälle