Metoo – berättelser från KTH

Publicerad 2017-11-29

Kvinnor inom universitetsvärlden, liksom från en rad andra sektorer, har vittnat om sexism, övergrepp och trakasserier. Hur ser det ut på KTH? Här är berättelserna som kommit in:

”En manlig anställd som är rätt mycket äldre än vad jag är frågade helt plötsligt "Har du ingen BH på dig? Jag ser inga BH-band på dina axlar" Jag blev helt ställd och kände mig oerhört äcklad att han ens tänkte sådana saker om mig. Samme man sa sedan till mig att jag var en elak och falsk kvinna för att jag hade satt mig och pratat med andra manliga kollegor vid en kvällsaktivitet. Han undrade varför jag inte satt mig vid honom. Han visade på olika sätt att han tyckte att jag tillhörde honom. Jag arbetade ett tag till på samma ställe som han men fick sedan möjligheten att byta arbetsställe.”

-----

”När jag var på en av mina första konferenser som ung doktorand så sa en av professorerna till mig: ”Vet du vad jag allra mest tycker om? När en kvinna sänker sig sakta, sakta ner över mitt ansikte.” Jag blev helt paff och den automatiska reaktionen var att ge honom en örfil. Jag har sedan undvikit honom över åren. Jag tyckte historien var så absurd att den nästan blev komisk och jag har därför berättat den som en anekdot för att belysa hur socialt dysfunktionell universitetsvärlden är. Jag berättar inte historien längre, det slog mig till slut att jag kanske inte var den enda som han varit på och då blev alltihop genast mycket solkigare och grövre.”

-----

" "Dig har ju någon annan varit på redan, så där är det väl inte ens någon idé att försöka". Sagt av professor, tillika min chef, under konferens. Jag var gravid i sjunde månaden."

-----

”Två minnen: En chef markerar tydligt att han vill något mer än att vara min chef genom att lägga armen om mig på personalfester, komma med sexuella anspelningar, hissa menande med ögonbrynen etc. Detta trots att jag var nyförlovad och intog ett mycket neutralt förhållningssätt mot honom. Valde att lämna arbetsplatsen. Kände mig "nedsmutsad". En annan chef visade hur mycket han tyckte om mig genom att helt plötsligt krama mig och lyfta upp mig i luften. Blev chockad. Ett råd till dem som drabbas av otillbörligt beteende: säg ifrån högt, få dem att skämmas offentligt och GÅ! Varje gång du låter sådant passera, är det en annan som kommer att drabbas.”

-----

”Som ung doktorand åkte jag hiss med en äldre kollega och man. Han skojade om att alla kvinnor på BB har knullat… bevisligen. Senare samma dag kom han in med SAOL (Svenska Akademiens ordlista) för att visa att ordet ”knullat” stod där, eller om det inte gjorde det. Jag minns inte.”

-----

”I en stor kurs i ett utbildningsprogram hade vi en tävling med en inbjuden gäst som agerade domare och delade ut priser till ca 30 studenter. Gästen tackade alla manliga studenter genom att ta i hand, medan alla kvinnliga studenter kramades, trots att flera tydligt markerade att de inte var bekväma med situationen. Allt inför hela gruppen om minst 160 studenter samt lärare och assistenter.”

-----

"Jag arbetade som exjobbare på en forskningsavdelning och var placerad ensam i ett rum tillsammans med en manlig doktorand. Efter påtryckningar under flera veckor om att jag inte var välkommen, slängde han helt sonika ut mig ur rummet. "Jag ska inte behöva ha och göra med unga tjejer som du" sade han. Avslutade arbetet med stöd från andra på avdelningen, men glömmer aldrig hans bemötande.”

-----

”Under min egen doktorandtid på KTH hade jag en manlig doktorandkollega som alla visste att han hade vissa problem, socialt. Han "pratade" alltid med unga, nya kvinnliga doktorander/studenter och var rätt påträngande. Även mot mig, när jag var ny. Väldigt obehagligt och alla larmklockor i huvudet bara ringade. Jag försökte att inte hamna ensam med honom. Senare fick han i stället upp ögonen för nya tjejer. Jag har oftast funderat om jag ska varna dem, och gjort det då och då. Även berättat för chefer.
Men det är ju svårt att agera på något sätt, när man inte vet om något allvarligt hänt. Fast kanske räcker det med att tjejerna uppenbarligen vill fly från situationen? Att de står med en tydlig avvisande kroppshållning som bara säger "snälla, låt mig vara"? Är det någon som hjälper dem då? Problemet är ju att dessa personer just inriktar sig på nya unga kvinnor utan nätverk, oftast utan svenska som modersmål, och försöka "hjälpa" dem. Kvinnorna kan vara tacksamma i början, innan de inser faran.”

-----

”Min berättelse handlar inte om sexuella trakasserier utan belyser mer generell JML-problematik (jämställdhet, mångfald och likabehandling). Vi diskuterar JML-frågor vid ett avdelningsmöte då en manlig professor uttrycker att det inte är ett problem att kvinnor i större utsträckning än män utför icke-meriterande sysslor som att exempelvis koka kaffe och skriva protokoll efter möten. Enligt honom är det ett bra sätt för kvinnorna att få vara med och visa sig. Jag och många kvinnliga kollegor gick därifrån med starka olustkänslor. Där och då blev det återigen tydligt att vi kvinnor inte är i akademin på samma villkor som männen.”

-----

”Jag var på väg hem och väntade på tåget på pendeltågstationen. Plötsligt märkte jag att någon omfamnade mig bakifrån och tryckte sig mot mig. Det var mörkt och småregnade. Jag blev rädd. Då gjorde jag en kraftig rörelse och vände om mig. Där stod min manliga kollega och skrattade mot mig i ansiktet: ”Jag ville bara skrämmas lite. Ha, ha, ha… Halloween!” Vi arbetar vid samma enhet och möts dagligen.”

-----

”Övergrepp kan ta sig olika uttryck. Man kan tilldelas uppdrag som är omöjliga att lösa, det kan handla om falska anklagelser, förminskande och förtal. Vilket kan vara svårt att rapportera om. Ord står mot ord. Då kan det vara bättre att lämna allt bakom sig och gå vidare. Det är så jag och många kvinnliga kollegor har gjort genom åren – flyttat till en annan avdelning eller ett annat universitet. Men det hjälpte inte, förföljelserna och trakasserierna fortsatte. Även om du byter avdelning kan du fortfarande dela lokaler och utrustning.
De som hörde till hans grupp förbjöds att prata med oss – när jag mötte honom i korridoren vägrade han att hälsa. Jag hade jobbat intensivt för att ta fram forskningsmaterial inom hans forskningsprojekt, men när resultatet publicerades fanns jag inte med som författare. Det visade sig vara ett oansenligt forskningsresultat, så jag gjorde mig själv en stor tjänst genom att släppa allt. Inom mig vet jag att det var jag som stod för den inledande forskningen, jag vet mitt värde.
En kvinnlig kollega som flyttade till ett annat land blev plötsligt anklagad för plagiering – hennes nya forskningsprojekt liknade det som hon arbetat med i hans forskningsgrupp. Hon hade dock informerat honom om sitt nya projekt och föreslagit ett samarbete, men han svarade aldrig på inbjudan. Som svar på fuskanklagelserna skrev hon en rebuttal, vederläggning, som godkändes av universitetet och finansiären, men det känslomässiga ärret finns kvar i henne för alltid.”

-----

”Jag orkar inte berätta om alla gånger jag har fått höra sexistiska kommentarer ifrån män som antingen utbildats eller arbetar på KTH. Allt ifrån forskaren som fortfarande säger att kvinnors hjärnor är ett problem, till de teknologer som ute i arbetslivet fortsätter göra livet surt för kvinnor, kommentarer som går ut på att kontinuerligt ifrågasätta min kompetens och förringa mig, eller värdera mitt utseende. KTH har en stor samhällsskuld genom att frånsäga sig ansvar över den mycket störda inskolningen i kvinnoförakt som sker här. Gurkaleken, sånger om övergrepp som accepteras och inte talas om. Ah, jag mår illa.”

-----

Fotnot: Berättelserna har skickats in anonymt. I några fall har vissa detaljer ändrats för att personer och miljöer inte ska kunna identifieras.

Hit kan du vända dig:

Taggad som
Till sidans topp