Lekfull lärare som träffar rätt

Publicerad 2016-12-08

Kommunikation och lekfullhet är viktiga inslag när Karin Odelius undervisar. Nu har studentkåren utsett henne till Årets lärare.

Karin Odelius kommer precis från ett morgonmöte med några kemistudenter när hon slår hon sig ner för att prata om pedagogik och utmärkelsen Årets lärare, som hon tilldelats av studentkåren, THS.

– Jag är överraskad och smickrad av att få tillhöra den skara som utsetts till årets lärare. Jag hoppas att det är för att jag jobbar med att engagera och aktivera studenterna.

Karin Odelius är kursansvarig och examinator för masterskursen i makromolekylära material vid Institutionen för fiber- och polymerteknologi. Det var för den kursen som hon nominerades till priset. Hon håller även andra kurser och har de senaste åren varit en av KTH:s pedagogiska utvecklare, bland annat med uppdrag att inspirera lärarlaget.

I prismotiveringen sägs att hon ser undervisningen som ett lagarbete där det är viktigt att ge och ta feedback. Feedback är bland det svåraste som finns, säger hon.

– Det gäller för läraren att veta när och hur den ska ges och inte bara ge för att man ska.

Livliga diskussioner

Hon försöker ge snabb respons för att studenterna ska vara motiverade att ta till sig den.

– När en uppgift lämnas in söndag kväll får studenterna feedback på tisdagen och så diskuterar vi på onsdagen. 

Diskussionerna brukar överlag vara livliga. Hon skjuter gärna in frågor under föreläsningens gång för att se att alla är med. Efteråt ber hon dem att berätta vad de uppfattade som viktigast.

– Det är ett sätt att få veta om jag sköt bredvid målet och behöver förtydliga något vid nästa tillfälle, eller ändra till kommande år. Man kan tänka att sådant tar mycket tid, men det är välinvesterad tid.

Många av föreläsningarna på masterutbildningen börjar klockan åtta på morgonen.

– Det är inte då folk är som mest taggade. Jag har hittat på en lek: gissa plasten. Utifrån olika påståenden diskuterar vi vilken plast som efterfrågas. Det kanske låter fånigt, men det är ett sätt att komma igång.

Lär sig på olika sätt

Masterskursen har bara 20–25 studenter, men det finns vägar för feedback också när grupperna är betydligt större. Ett sätt är att göra självrättande quiz on-line.

– De får inte bara reda på om det är rätt eller fel, utan även kommentarer som ”det här var fel, då tänkte du förmodligen så här, tänk så här i stället.”.  

Karin Odelius har tagit fasta på att alla lär sig på olika sätt och är inte främmande för att plocka med en vanlig plastbunke till en föreläsning.

– Vissa lär genom att ta på material, andra genom att se bilder eller läsa in fakta. I den kurs där vi lär oss vilka material som passar till vilka applikationer blir det särskilt tydligt.

Hur kommer det sig då att hon lägger så stor vikt vid kommunikation och pedagogik?

– Jag tycker att det är kul och lär mig så mycket själv. Studenterna ställer frågor som en forskare inte skulle ställa.

Ingen prestige

Mycket av den pedagogiska utvecklingen sker i informella möten mellan lärare, menar hon.

– Man kan lära sig extremt mycket av varandra. Jag kan gå och fråga ”nu gjorde jag det här, och det fungerade inte”. Har man en öppen kommunikation om undervisningen utvecklas man och det är inget som man ska lägga prestige i.

Har du något exempel på grepp som inte har fungerat?
– Mitt försök med kamraträttning mottogs ganska svalt första året. Andra året försökte jag att förklara syftet bättre, att vi lär oss genom att prata om andras svar. Men den pedagogiska delen gick inte fram, det upplevdes kanske mer som att jag var lat och då fick jag tänka om.

I prismotiveringen står det att du ser läraryrket som ett livslångt lärande. Vad vill du gå vidare med nu?
– Jag skulle vilja få in mer reflektion, pauser för en djupare förståelse.  Med mastersstudenterna går det att få igång reflektion genom frågor som till exempel ”ska vi ersätta alla våra material med nedbrytbara material”. Det är en större utmaning att få dem som precis har börjat sin utbildning att reflektera. 

Karin Odelius är vad hon själv kallar ”en KTH-produkt”. Hon gick sin civilingenjörsutbildning här, erbjöds doktorandtjänst, disputerade och var sedan anställd som forskare fram till i mars 2016 då hon blev lektor.  Under tiden har hon hunnit få fyra barn och fortsatt undervisa och forska.

Fritidssysselsättning är inget problem.

– Det har blivit mycket handboll, fotboll, innebandy och scouter. Det sysselsätter jag mig med, det vill säga jag springer emellan barnens aktiviteter.

Text: Ann Patmalnieks

Till sidans topp