KTH:s Nobelpristagare banade vägen

KTH CAMPUS 100 ÅR

Publicerad 2017-10-13

Viking, Freja, Cluster, MMS. En lång rad satelliter har utrustats med svensk spetsteknik och svenska forskare har varit involverade i många uppmärksammade rymdprojekt. KTH var en tidig aktör inom rymdforskning – och alltihop började med Hannes Alfvén.

CAMPUS 100 ÅR

Rymdforskning är ett av temana i seminariemaraton under jubileumsveckan. Bland andra kommer Göran Marklund hålla en föreläsning om arvet efter Hannes Alfvén.

Ta del av programmet för firandet

Jubileumsprogram för Campus 100 år

Håll dig uppdaterad

Anmäl ditt intresse på Facebook

Hannes Alfvén, som var professor på KTH 1940–1973, är mest känd för sina studier om fenomenet med elektromagnetiska hydrodynamiska vågor, det som så småningom kom att kallas Alfvénvågor.

Alfvén var tidigt ute med flera grundläggande teorier inom rymdforskningen påpekar professor Göran Marklund, avdelningschef på rymd- och plasmafysik. Alfvén lanserade bland annat teorin att uppkomsten av norr- och sydsken förutsatte att det fanns elektriska fält i rymden.

Sin studie om förekomsten av vågrörelser i plasma presenterade han långt innan det blev möjligt att göra experiment i rymden och innan fenomenet hade påvisats i några övertygande tester.

– Så när Alfvén publicerade sin teori i Nature 1942, var forskarsamhället till att börja med skeptiskt, berättar Göran Marklund.

Stark inspirationskälla

Men Alfvén fick rätt. Några år senare kunde vågorna verifieras i labbtester och på 1960-talet även i rymden. 1970 fick Hannes Alfvén Nobelpriset i fysik för sitt arbete inom magnetohydradynamiken.

Alfvéns upptäckter blev en stark inspirationskälla och följdes upp av flera andra KTH-forskare. En av dem var Ulf Fahleson som tillsammans med Forrest Mozer från Berkeley på 1960-talet utvecklade en metod för att mäta elektriska fält i rymden med sfäriska dubbelsonder.

– Det är den metod vi använder än idag. Den bygger på en enkel princip men tillämpningen är betydligt mer komplicerad och förutsätter ytterst noggranna instrument, förklarar Per-Arne Lindqvist, forskare på rymd- och plasmafysik.

Rymd- och plasmafysiks forskare har omsorgsfullt förvaltat och utvecklat det arvet. Här handlar det om experimentell grundforskning, på en gång teoretisk och synnerligen handfast. KTH-gruppen bygger själva de avancerade mätinstrumenten och har försett såväl svenska satelliter som rymdfarkoster knutna till stora internationella samarbetsprojekt, med utrustning.

Efter Sputniks rymdfärd, 1957, exploderade intresset för rymden bland både allmänheten och forskarna. Sveriges första satellit, Viking, sköts upp från franska Guyana 1986 och följdes snart av flera.

– När rymden blev tillgänglig väcktes nyfikenheten, konstaterar Per-Arne Lindqvist.

Svart norrsken

För forskarna på KTH blev Freja som sköts upp 1992 en milstolpe. Iakttagelserna från Freja ledde till upptäckten av divergerande elektriska fält, fält som accelererar elektroner i motsatt riktning mot norrskenets ljusbågar.

– Norrskenet har alltså en baksida, en svart tvilling, förklarar Göran Marklund.

För upptäckten av det svarta norrskenet och annan banbrytande forskning inom norrskensfysiken belönades Göran Marklund 2013 med Hannes Alfvén-medaljen.

Göran Marklund och Per-Arne Lindqvist påbörjade bägge sina forskarstudier under andra halvan av 1970-talet. Då arbetade Hannes Alfvén bara under sommarhalvåret på KTH, vinterhalvåret tillbringade han på University of California i San Diego.

Men arvet efter Alfvén ser Marklund och Lindqvist som en viktig nyckel till framgångarna både för avdelningen för rymd- och plasmafysik och svensk rymdforskning i stort. Alfvéns kapacitet, smittande entusiasm och internationella nätverk gav KTH och Sverige en bra startposition menar de.

Text: Ursula Stigzelius

Fakta: Internationella samarbeten

Rymd- och plasmaavdelningen bidrar med både instrument och forskningsmedverkan till ESA:s (European Space Agency) Cluster och det omfattande NASA-projektet Magnetospheric Multiscale Mission (MMS).

Gruppen på KTH har också ett nära samarbete med två andra viktiga grupper inom svensk rymdforskning, Institutet för rymdfysiks avdelningar i Uppsala respektive Kiruna. Alla tre grupperna rankas av Rymdstyrelsen som världsledande.

Till sidans topp