Jan utforskar användbar IT i yrkeslivet

Publicerad 2009-05-14

Ny på jobbet: Jan Gulliksen, professor på avdelningen för människa-datorinteraktion, forskar om användbar informationsteknik inom yrkeslivet.

Jan Gulliksen


Vad gjorde du innan du kom till KTH?

– Jag har hela min akademiska bakgrund på Uppsala universitet, från min grundutbildning på Teknisk fysik till de sista åren som professor i människa-datorinteraktion. De senaste två åren har jag också varit på halvtid i industrin och sysslat med användbarhetsdesign inom ett företag som heter IT-arkitekterna. Men jag har även varit knuten till KTH tidigare, som gästforskare på CID åren 1997–2002.


Så varför lämnade du Uppsala för en professur på KTH?

– Jag har varit i Uppsala under hela min yrkeskarriär, 25 år, och rör man inte på sig efter så många år är man snart inte anställningsbar längre. Så yppade sig en möjlighet att ta över denna professur, och det är få tillfällen i livet som en sådan chans ges. Jag ser det som en fantastisk möjlighet att ta eget ansvar över och utveckla en grupp. I Uppsala ledde jag en liten grupp forskare, här är jag avdelningsföreståndare för 33 personer.


Vilken inriktning har din forskning?

– Mitt stora intresse handlar om att förändra praktiken, och att skapa sådant som är nyttigt för industrin, exempelvis hur man gör IT-system användbara. Mitt fokus ligger på yrkeslivets informationsteknik; exempelvis för äkare, handläggare och processoperatörer, och då kommer man också in på frågor om arbetsmiljö och arbetsorganisation.


Många är kritiska till forskningens finansieringssystem; konkurrensen är hög och ansökningsprocessen tidsödande. Hur ser du på det?

– Jag har ett litet talesätt för detta; som doktorand sökte jag sanningen, nu söker jag pengar. Som jag ser det är det en alldeles för stor del av pengarna som söks i konkurrens. I dag lägger man ned mer tid på ansökningsprocessen än man sedan gör i själva forskningsprojektet. Det gör att man får bedriva en viktig del av forskning under själva ansökningsförfarandet. Och då går medlen i själva verket åt under tiden man skriver ansökan.


Det låter bakvänt?

– Jag brukar resonera så här: Det viktigaste som vi lärare och forskare producerar är studenter och doktorer. Som professor får man ägna sig åt att bistå studenter, doktorer och postdoktorer i deras forskning, medan ens eget förverkligande som forskare redan är passerat.
– Och detta är på gott och ont, men visst är det litet synd att man inte kan förkovra sig i sitt ämne, som tidigare. Däremot är det inte alla som inser detta faktum, att det i dag är våra doktorander som gör det stora forskningsjobbet, och att det därför borde finnas mer medel att finansiera deras verksamhet.


Är ditt ämne, människa-datorinteraktion, ett tacksamt ämne att verka inom?

– Ja, det är väldigt populärt bland studenter och attraherar både manliga och kvinnliga studenter. Inom industrin efterfrågar man också den här kompetensen. När jag träffar gamla studenter brukar de säga att det är kunskapen inom människa-datorinteraktion som de använder mest av allt i sina yrkesliv.
– När det gäller finansiering är det både ja och nej, och det har att göra med att detta handlar om tvärvetenskap: teknik, beteendevetenskap och design. När man då söker medel hos till exempel Vetenskapsrådet kan ämnet hamna i kläm eftersom det kan vara svårt att veta hur man ska rikta ansökan gentemot ämnesråden. Kanske behöver vi i Sverige en ny särskild forskningsfinansiär för tvärvetenskapliga ämnen.


Christer Gummeson