Till innehåll på sidan
– Att samtliga 10 skolchefer på KTH är män är inte en signal man kan vara nöjd med. Vi behöver fortsätta att ligga på om jämställdhetsfrågorna, säger Marianne Ekman Rising. (Foto: Marc Femenia)

Jämställdheten går framåt – i långsamt tempo

Publicerad 2012-11-13

I dagarna står KTH värd för en nationell jämställdhetskonferens. Men hur står det till med jämställdheten hos värden/värdinnan?
– Jämställdhetsarbetet på KTH gör framsteg, även om det går långsamt. Andelen kvinnor bland forskarna ökar, men de kvinnliga professorerna är fortfarande få, konstaterar Marianne Ekman Rising, ledare för KTH:s kvinnliga nätverk.

Den nationella jämställdhetskonferensen vänder sig till personal, forskare och studenter från högskolor och universitet i hela landet. Konferensen är årligen återkommande och hålls på olika högskolor varje år. I år beräknas omkring 130 deltagare samlas på KTH för två dagars föreläsningar, debatter, gruppdiskussioner och workshops.

– Jag tycker det är väldigt bra att KTH tagit på sig att hålla i den här konferensen. Det är ett sätt att synliggöra jämställdhetsfrågorna och mobilisera oss som jobbar med dem, visa att vi inte är ensamma, säger Marianne Ekman Rising.

Ett av de tydligaste tecknen på att något faktiskt håller på att hända vad gäller jämställdheten på KTH, är ökningen av andelen kvinnliga forskare under de senaste åren. Från år 2006 till 2011 ökade andelen kvinnor bland KTHs professorer från 6,7 till 11,1 procent. Andelen kvinnliga lektorer ökade under samma period från 11,1 till 20,6 procent.

– Och trenden håller i sig, 2012 års siffror kommer att vara ytterligare något högre, försäkrar Gustav Amberg, KTH:s vicerektor för fakultetsförnyelse och jämställdhet.

Förklaringen bakom de här siffrorna är inte en utan flera, säger Gustav Amberg, ”det har gjorts saker under en längre tid”. För några år sedan genomfördes till exempel en extra satsning på att värva kvinnliga gästforskare. En av dem var Marianne Ekman Rising, gästprofessor i industriell arbetsvetenskap, som sedan någon månad tillbaka är ordförande i KTH:s kvinnliga nätverk.

Förändra ”grabbig kultur”

Nätverket, som är öppet för alla kvinnliga professorer och docenter på KTH, har som syfte att utgöra en påtryckningsgrupp men också en resurs och en referensgrupp i jämställdhetsfrågor. Marianne Ekman Rising påpekar att det är flera olika processer som börjar ge avtryck i jämställdheten. Bland annat tillsättandet av funktionsansvariga för fakultetsutveckling och jämställdhet på varje skola, och bättre rekryteringsprocesser.

– Inom ett VINN Excellence Center, HERO-M, pågår till exempel ett projekt med tillämpad genusforskning. De har jobbat med att förändra en ”grabbig kultur” - med gott resultat.

Både Marianne Ekman Rising och Gustav Amberg pekar också på det nya karriärsystemet Tenure Track som ett viktigt led i den positiva utvecklingen. För problemet har inte bara varit att rekrytera kvinnor – på de första ingångstjänsterna har andelen kvinnor under lång tid legat på 20–25 procent – utan också att göra det attraktivt för kvinnorna att stanna kvar och satsa på en fortsatt akademisk karriär.

I grunden handlar det om att introducera ett professionellt och tydligt arbetsgivaransvar på högskolan menar Marianne Ekman Rising. Som nyanställd ska du veta vad du kan vänta dig, vad du har rätt till, men också vilka dina skyldigheter är, vad du förväntas prestera.

– Tydliga, transparanta miljöer är lättare för kvinnor att komma in i. Om allt går via informella nätverk blir det svårt att fånga upp duktiga kvinnliga teknologer, säger hon.

Och det, menar Gustav Amberg, är ett resursslöseri som KTH inte har råd med.

– Vi behöver ju alla de kompetenta och begåvade människor som kan bidra till att utveckla högskolans forskning och undervisning.

Jämställt om 157 år

Gustav Amberg betonar att Tenure Track riktar sig till både män och kvinnor, systemet är generellt. Men genom att erbjuda tydliga villkor, mentorskap och karriärstöd till alla, vill man säkerställa att alla, oavsett kön eller bakgrund, också i möjligaste mån får samma förutsättningar för att lyckas.

– Man ska inte behöva ha en äldre vän i systemet som hjälper en in.

Att förändra den formella strukturen är viktigt men det räcker inte säger Gustav Amberg, man måste också ”ge sig på själva kulturen”.

– Det gör man genom att föra upp det som en ledningsfråga, både för KTHs ledning och för ledningen på varje skola. Och genom att ledningen visar att det här är viktigt.

KTH:s första kvinnliga professor Harriet Ryd lär ha sagt någon gång på 1990-talet att om ökningen av antalet kvinnliga professorer fortsatte i samma takt som dittills skulle det dröja 157 år innan KTH hade lika många kvinnliga professorer som manliga.

Endast manliga skolchefer

I dag ser det alltså lite mera lovande ut. Men ännu återstår mycket att göra påpekar Marianne Ekman Rising – det senaste valet av skolchefer är till exempel inget hon gör vågen för.

– 10 män av10 möjliga som skolchefer och 4 kvinnliga vice, det är ju en signal man inte kan vara nöjd med. Vi behöver fortsätta att utbilda, diskutera och ligga på om jämställdhetsfrågorna.

Den nationella jämställdhetskonferensen pågår på KTH onsdag till torsdag, 14–15 november. Årets tema är ”Jämställdhet i en autonom högskola” och konferensen inleds med en paneldiskussion om Möjligheter och utmaningar för jämställdhetsarbetet i en mer autonom högskola.

– Jag hoppas att vi och alla deltagare ska få lite nya insikter om hur ledningar på alla nivåer ska agera för att förbättra jämställdheten. När högskolorna nu får ett större eget ansvar för att driva jämställdhetsfrågorna gäller det ju också att vi tar det ansvaret fullt ut, säger Gustav Amberg.

Text: Ursula Stigzelius