Till innehåll på sidan

”Jag slapp bli IT-nörden i hörnet”

Publicerad 2011-03-21

Rött står för KTH, blått för Facebook. Gul och rosa är Filippas färger. Färgmarkeringarna i Calle Lejdbrandts telefonkalender rutar in hans studievardag på KTH. Tyngst väger mentorn Fillipas schemaläggning. Hon blev hans räddningsplanka när studierna gick över styr för två år sedan.

 – Jag har en ganska lätt form av Asperger, i alla fall numera. Det märks bland annat för att jag är intresserad av pedagogik och social interaktion. Annars skulle jag inte ha valt att läsa kombinationsutbildningen civilingenjör/lärare, säger Calle Lejdbrandt.

Han är inne på fjärde året i sin utbildning, inriktad mot matte och datateknik. Vissa kurser, som de datavetenskapliga, går galant. Många gånger behärskar han ämnena före kursstarten, och kan därför hjälpa sina studiekamrater när de kör fast.

Han förklarar försprånget med att han själv började ”programmera” redan vid tre års ålder.

– Det var då jag började experimentera framför datorn, ändrade och trixade med de program som fanns tillgängliga.

Andra kurser på KTH har han svårare för, till exempel de grundläggande mattekurserna. Här släpar han efter rejält.

– Rent kronologiskt befinner jag mig i årskurs fyra på utbildningen, men i praktiken är jag någonstans i spannet mellan första och fjärde året.

Ju mer han tänker på detta, desto mer kaotiskt känns det, säger han. Han vill för allt i världen inte misslyckas med sina studier på KTH. Planen är att klara utbildningen på sju år.

– Det måste jag göra, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Räddades av en målvakt

Den här torsdagen har han en föreläsning i Diskret Matematik, en av hans restkurser. Ämnet för dagen är abstrakt algebra och tillsammans med studenterna fyller läraren Bengt Ek i ett schema som liknar logikspelet Sudoku.

– Det här är en av de svårare kurserna. Men just den här föreläsningen var ovanligt konkret. Det var en övning utifrån det vi gått igenom tidigare, säger Calle Lejdbrandt efter lektionen.

Han kan tacka sina engagerade föräldrar och en före detta fotbollsmålvakt för att han kommit så långt som halvvägs in i en civilingenjörsutbildning. Vändpunkten kom i mitten av 1990-talet då han fick han diagnosen Aspergers syndrom fastställd.

Förhöjd aggressivitet och begränsad förmåga till empati, konstaterade utredningen, vilket förklarade svårigheterna han haft att klara av sin skolgång.

Problemen kulminerade när han efter flera års sociala anpassningsproblem hamnade i ett vilt slagsmål med en skolkamrat. Det hade kunna slutat riktigt, riktigt illa, säger han i dag. Efter incidenten stängdes Calle Lejdbrandt av från skolan under tre dagar.

– Jag var en av de första som fick diagnosen Aspergers syndrom i Sverige, har man sagt till mig. Och det var tur för det ledde också, efter mycket om och men, till att jag fick gå i en specialklass.

Gick ut med höga betyg

Efter att föräldrarna kämpat hårt för hans fall placerades Calle Lejdbrandt tillsammans med tre andra skolbarn i en klass med specialundervisning. Under två intensiva år styrdes hans skolvardag av ett sammansvetsat team: en huvudlärare, en lärarassistent och fritidspedagog. Till slut kom han upp på rätt köl igen och återvände till den ordinarie skolan.

– Lärarna tog hand om de mentala konflikterna, fritidspedagogen hanterade de fysiska. Han var fotbollsmålvakt på elitnivå och vältränad. Det behövdes för att ta hand om allt det som uppstod på rasterna. Vi bråkade ofta, vår klass fick aldrig ha rast tillsammans med de andra skoleleverna.

Resten av skoltiden klarade Calle Lejdbrandt utan stöd. Men han hade problem med det sociala samspelet och tappade lätt fattningen om han blev arg. Efter flera års medicinering och terapi lyckades han bemästra svårigheterna. På gymnasiet valde han IT-programmet och gick ut med höga betyg – 17,9 av 20 möjliga.

– I dag uppfattar de flesta mig som en lugn person. Jag har självinsikt om min funktionsnedsättning, vilket i sig är ett tecken på att den inte är så allvarlig.

Även de två första åren på KTH studerade Calle Lejdbrandt utan särskilt stöd. Han klarade det första läsåret med nöd och näppe. Vid terminslutet kunde han räkna hem 38 högskolepoäng, ett halvt poäng över studiemedelgränsen.

Sedan växte problemen och Calle tog kontakt med Monica Barsch, KTH:s samordnare för studenter med funktionsnedsättning. Precis som för andra med Aspergerdiagnos blev det alltmer uppenbart att han inte klarade av att organisera och planera sin studievardag.

– Det blev svårare och svårare, speciellt när flera kurser gick parallellt. Pedagogikkurserna gick bra, men det var värre med matten. Det kändes surt när jag till slut insåg att jag inte kunde klara studierna på egen hand.

Mentor lägger schemat

Totalt finns det på KTH ett 50-tal studenter med diagnosen Aspberger som får särskilt stöd. De flesta av dem har en personlig mentor.

För Calles Lejdbrandts del är det fysikstudenten Fillipa Kjaerboe som stadgar upp tillvaron på KTH. De träffas en gång i veckan och går igenom hur studierna ska läggas upp. Den här dagen kan man läsa i Calles telefonkalender: ”Kl 10–12 disk matte, 12–13 lunch (med Filippa), 13-16–16.30 plugga disk matte, 17.30–19.30 plugga japanska”.

Röda markeringar i telefonkalendern står för KTH-schemat, de blåa genereras från hans Facebook-konto. De markeringar som är gula har Filippa lagt in. Hon har full behörighet till Calles Lejdbrandts kalender.

– Jag har ingen tidsuppfattning och är notoriskt dålig på att schemalägga min tid. Om jag engagerar mig i något, så glömmer jag helt bort tid och rum. Ibland händer det att jag fastnar i ett datavetenskapligt problem hemma på rummet. Efter 8-9 timmar kan det komma någon och knacka på dörren och fråga om jag inte ska äta någon gång.

För att klara mattetentorna på samma villkor som andra får Calle Lejdbrandt ha med sig formelsamlingar under skrivningarna.

– Jag kan inte komma ihåg detaljer. Mitt korttidsminne för inte över saker till långtidsminnet. Det är som om mitt undermedvetna och min kognitiva förmåga inte kommer överens.

Slapp bli ”the creepy one…”

Symptomen hos dem som har Asperger varierar, men gemensamt för många är svårigheter att sålla bland intryck, säger Monica Barsch.

– Man kan beskriva det som att de inte har något filter. De tar in allt från omgivningen. Därför behöver de stöd för att strukturera, organisera och prioritera.

Men den akademiska studiemiljön innebär också stora möjligheter för den här gruppen studenter, säger hon.

– De brinner ofta för sitt ämne och är mycket intresserade av studier. De kan vara superbegåvade och väldigt skickliga inom sina kunskapsområden. De uppvisar både stor förmåga att fokusera och att tänka utanför ramarna. Inte sällan hittar man de här förmågorna inom datavetenskap och teknisk fysik.

Monica Barsch menar att såväl KTH som samhället i stort skulle gå miste om avsevärda talanger om man inte satte in stöd för studenter med olika former av funktionsnedsättningar. Och det handlar ju inte om att ge dem en genväg, stödet är kompensatoriskt, understryker hon.

Så vad hade hänt med Calle Lejdbrandt om inte hans föräldrar tagit strid för rätten till en bra skolgång? Om han inte kommit tillbaka upp på banan under de två åren i specialklass?

I bästa fall, säger han, hade han suttit som en fanatiskt arbetande IT-nörd på något företag och varit ”the creepy one in the corner”, den där som sköter sina arbetsuppgifter lite för klanderfritt och som ingen gärna vill prata med.

– I värsta fall hade jag gått på socialbidrag, varit helt ofokuserad, suttit instängd i någon sunkig lägenhet eller kanske bott kvar hemma hos föräldrarna, säger han.

I dag har Calle Lejdbrandts tydliga framtidsplaner. I maj ska han klara av kursen i diskret matematik och om tre år vill han ta ut sin civilingenjörsexamen.

– Min dröm är att fortsätta på KTH och forska inom artificiell intelligens. Jag läser pedagogik men har inte tänkt att bli lärare. De pedagogiska kunskaperna vill jag använda för att utforma programvaror. Antingen som kunskap för att instruera programmet på rätt sätt eller för att göra program som lär ut på ett bra sätt, program som tar beslut utifrån användarens behov.

Calle Lejdbrandt tittar en sista gång i sin telefon. Klockan 19.30 den här kvällen, efter japanska studierna, är kalendariefärgen rosa, vilket är en specialvariant av Filippas markering. Där står: Ta rast!


Text: Christer Gummeson
Foto: Marc Femenia

Studenter med funktionsnedsättning på KTH
Sammanlagt finns det ungefär 500 studenter med funktionsnedsättning på KTH. Största gruppen är dyslektiker, cirka 300, Aspergers syndrom är cirka 50. Andra förekommande funktionsnedsättningar är adhd, add, syn- och hörselnedsättning, dövhet, rörelsehinder, annan psykisk funktionsnedsättning.
– Mörkertalet är totalt sett stort i gruppen. Många studenter väljer att inte tala öppet om sin funktionsnedsättning. Dyslexi har fått större acceptans de senaste åren. Asperger har inte nått så långt. Ju större acceptans vi får för funktionsnedsättningar, desto närmare kommer de officiella siffrorna vara den verkliga bilden, säger Monica Barsch.