Hon vill moralisera i klimatfrågan

VÄGEN TILL KTH

Publicerad 2018-11-20

Konflikter kring tekniken har intresserat Nina Wormbs ända sedan hon började forska. I klimatdebatten vill hon lyfta begrepp som moral och rättvisa. Men också tillåta stenkastning i glashus. Även den som inte själv lever helt klimatkorrekt måste kunna delta i diskussionen om hur vi ska minska våra ekologiska fotavtryck.

VÄGEN TILL KTH

  • Varför föll valet på KTH och hur har vägen hit sett ut?
  • Campi publicerar en serie artiklar där medarbetare – forskare, lärare och teknisk-administrativ personal – med olika bakgrund och inriktning berättar om sin väg till KTH.

Teknikhistorikern Nina Wormbs tar universitetens tredje uppgift på allvar. Uppdraget att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet finns inskriven i högskolelagen påpekar hon.

– Men jag tycker att uppdraget är vidare än så. Att delta i det offentliga samtalet menar jag är en generell uppgift för akademiker. Dessutom tycker jag det är rätt kul.

Hon har bland annat skrivit flera inlägg i dagspressen om klimat och moral. För klimatfrågan är i grund och botten en moralisk fråga menar hon.

”Den handlar om hur vi ska fördela jordens resurser mellan dem som bor här, nu och i framtiden. Den handlar om rättvisa och orättvisa. Om vem som ska ta för sig och vem som ska avstå” skriver hon i en debattartikel i DN.

Efter artiklar om klimatet poppar osvikligt minst en klimatskeptiker upp i dagspressens kommentarsfält. Hur hanterar Nina Wormbs den sortens kommentarer på sina artiklar? Skoningslöst rationellt visar det sig. Hon läser dem inte.

– Jag är ju mest intresserad av givande diskussioner och det finns så många att kommunicera och diskutera med. Diskussioner som ger mer än debatten i kommentarsfälten. Däremot om folk skriver brev eller mail så svarar jag.

Astronaut eller uppfinnare

Påståendena som brukar dyka upp – att förutsägelserna om klimatförändringarna är helt fel eller åtminstone kraftigt överdrivna – känner hon förstås till. Och påpekar att erfarenheten hittills pekar åt rakt motsatt håll.

– När man nu kunnat börja jämföra de förutsägelser som forskare gjorde för 10–15 år sedan med utfallet, hur det blev i verkligheten – ja då visar det sig att forskarna överlag underskattat förändringarna.

Som barn drömde hon om att bli astronaut eller uppfinnare. Och på gymnasiet siktade hon på att bli lärare. Men sedan tog hon ett sabbatsår. Jobbade lite som springvikarie, ”kanske var det då jag kom på att jag inte skulle bli lärare?” och som kanslist inom kriminalvården, ”jag är faktiskt en jäkel på maskinskrivning”. Och kom fram till att civilingenjörsyrket verkade öppna fler möjligheter. Eftersom hon nu ändå var rätt sams med matematiken.

I år har det gått 30 år sedan Nina Wormbs började på KTH. Då, hösten 1988, var hon en av 18 kvinnor bland 136 nybörjare på Teknisk fysik.

– Det gick ju inte att vara anonym. Folk hade snabbt koll på vilka de här 18 var. Men det var högt i tak på Teknisk fysik, en väldigt spännande miljö.

Det hon minns som allra roligast från studenttiden var att få spexa. Hon var med i fysikspexet, som tillät kvinnor på scen – till skillnad från Kårspexet på den tiden, och skrev i sektionstidningen The Force.

Karismatisk lärare

Matematik och programmering var hennes favoriter bland kärnämnena. Men i utbildningen på Teknisk fysik ingick också en obligatorisk 1-poängs kurs i teknikhistoria för professor Svante Lindqvist. Hon gick den redan första terminen och sedan var hon fast.

– Jag gick alla kurser jag kunde inom ämnet och gjorde också mitt ex-jobb här på avdelningen. Att jag blev så intresserad berodde nog till en del just på Svante Lindqvists föreläsningar – han var väldigt karismatisk.

När avdelningen sedan sökte nya doktorander blev Nina Wormbs tillfrågad. Uppdraget gällde en studie om distributionsnätet för radio och TV och resulterade bland annat i en licentiatavhandling ”Genom tråd och eter”. Under det arbetet hittade hon också ämnet för sin doktorsavhandling.

– Jag blev intresserad av de här satellitsatsningarna som inte blev av, förklarar hon.

Hon disputerade med avhandlingen ”Vem älskade Tele-X? Konflikter om satelliter i Norden 1974-1989”. Ämnesvalet kom att få stor betydelse för hennes fortsatta karriär. Hon har varit huvudsekreterare i Public service-utredningen 2007/2008, suttit i Granskningsnämnden för radio och TV och på regeringens uppdrag utrett frågan om övergång från analog till digital ljudradio. För att bara nämna några av alla hennes uppdrag.

Hennes fortsatta forskning har haft samma inriktning och handlat om media- och kommunikationsteknik och konflikter kring den. När Nina Wormbs plockar fram forskningsrapporter, antologier och utredningar hon ansvarat för, eller medverkat i, blir det lilla bordet i hennes kontorsrum snabbt fullt.

– Jag har alltid tyckt om att skriva, säger hon.

Arktis ett lackmustest

Men klimatfrågan då? Hur kom den in i bilden? På sätt och vis kan man säga att det var satelliterna som förde in henne på det spåret också.

 – Satelliter är en viktig del i klimatövervakningen. Det började för tio år sedan med ett projekt om klimatförändringar i Arktis som jag blev involverad i. Arktis is är ju ett lackmustest på klimatförändringarna, säger hon.

Det första Arktisprojektet följdes av flera. Klimatfrågan och människors sätt att se på den har kommit att ta alltmer utrymme i hennes forskning och engagemang.

I ett kommande projekt ska hon tillsammans med kollegan Maria Wolrath Söderberg studera hur människor legitimerar icke-handlingar – varför man till exempel fortsätter att flyga, duscha länge eller skjutsa barnen till skolan med bil trots att man vet att det är dåligt för miljön.

– Det där ska vi borra lite djupare i, säger hon och ser ut som om hon tittade på en påse med sitt favoritgodis.

Handla ekologiskt

En del av den nyfikenheten och lusten till kunskap tror hon att hon fått från sin mormor.

– Min mormor var väldigt viktig för mig. Hon arbetade med faktaböcker på Bonniers och så fort vi stötte på något som vi inte kände till gick vi och slog upp det i någon av de där böckerna. Det var ett slags systematiskt kunskapssökande, nyfikenhetsdrivet.

I klimatdebatten har Nina Wormbs talat om att det behövs både kollektiva och individuella ansträngningar för att mota klimatförändringarna. I vilken utsträckning tar hon själv konsekvenserna av sin kunskap?

Flygresorna brukar vara den ömma tån för klimatmedvetna forskare. Och nej, Nina har inte slutat flyga men överväger varje resa noggrannare idag.

Handlat ekologiskt har hon gjort länge. Men när den ekologiska purjolöken kostar tio gånger så mycket som den vanliga tvekar även hon. Och hur ska man egentligen räkna in transporter i bedömningen?

– Det är helt enkelt inte väldigt lätt att vara en god människa i dag. Men vi måste ändå kunna prata om det här, även den som flyger mycket. Vi måste kunna kasta sten i glashus för vi behöver en bred diskussion om hur omställningen ska gå till, hur vi ska kunna leva ett gott liv med minsta möjliga miljöpåverkan.

Text: Ursula Stigzelius

  • Namn: Nina Wormbs
  • Familj: Tre barn: 18, 18 och 15 halva tiden, och en särbo
  • Intressen: Många. Men jag kan välja att handarbeta, baka och lägga pussel.
  • Äter och dricker helst: Gott
  • På nattduksbordet: Gardell, Till minne av en villkorslös kärlek; Julian Barnes, Tidens larm; Max Porter, Sorgen bär fjäderdräkt 
  • Ser på: Konserter med mina barn men också gärna bio.
  • Dold talang: Svårt. Så fort jag har berättat är den ju inte dold längre.
  • Favorit-teknikpryl: En liten kolstålkniv som jag använder väldigt mycket i köket. Men det finns flera, radion - och cykeln, en fantastisk uppfinning!
  • Bästa tid på dygnet: Det varierar men jag är snarare morgonpigg och kvällstrött än tvärtom
  • Gör mig glad: Att dansa
  • Blir upprörd över: Mycket numera. Till exempel girighet, självupptagenhet och tvärsäkerhet
  • Mitt största misstag: Jag gör misstag hela tiden, små och stora. Bäst att inte rangordna dem.
  • Dröm för mänskligheten: Mer respekt, tolerans och rättvisa. Om detta vore ledstjärnor skulle mycket falla på plats.
Till sidans topp