Lennart Johanssons arbete har gått hand i hand med KTH:s internationalisering. (Foto:Håkan Lindgren)

Han har hjälpt KTH ta sin plats i världen

Publicerad 2014-04-08

Likt en akademisk Tintin har Lennart Johansson rört sig över världen och besökt universitet i 62 länder. Han har sett KTH:s roll i världen bli allt större.
Efter en 47 år lång resa på KTH går han nu i pension.

– Att få bygga upp någonting själv från grunden ger en enorm tillfredsställelse, säger han och berättar om sin väg från student på Maskinteknik, till projektledare, kanslichef och, sedan över två decennier, arbete för KTH:s internationalisering.

Av alla internationella projekt som han arbetet med är Tempusprojekten de han kanske är mest stolt över och där han varit drivande i över 20 år. Tempus ger stöd till samarbete för lärare och administratörer vid lärosäten i bland annat EU, Ryssland, Ukraina, västra Balkan och länder i Mellanöstern och Nordafrika.

Inte effektivt att alla ska lära sig allting och sköta sig helt själva.

– Jag har jobbat med 42 länder, haft projekt i alla forna Sovjetrepubliker, utom Azerbajdzjan, och de flesta andra partnerländerna. Jag har också ansvarat för många samarbetsprojekt som finansierats av Svenska Institutet.

Internationella projekt inom Tempus ger mycket tillbaka. Förutom att de bidrar till att sätta KTH på världskartan är det ekonomiska utfallet sällan att förakta. Projekten har i stort sett varit fullfinansierade, poängterar Lennart Johansson och berättar om de mest framgångsrika projekten ekonomiskt sett:

– Olga och Viktor Kordas, som kommer från Ukraina, är goda exempel. De har dragit in projekt till KTH till ett värde av mer än 100 miljoner kronor.

Tog fart år 1976

Lennart Johansson var tidigt inne på internationalisering. På frågan om när han började ana att det skulle komma att bli en viktig uppgift för akademin svarar han blixtsnabbt: 1976. Då arrangerade dåvarande Universitet- och högskoleämbetet en resa till Venezuela. Tio professorer från KTH och tio från Lund åkte dit för att förkovra sig inom internationalisering.

– Jag fick förmånen att åka med. Vi var där i två veckor och efter det insåg många av professorerna att vi måste göra något åt internationaliseringsfrågorna.

Lennart Johansson kom till KTH 1967.

Det var hösten 1967, när han var tjugo år, som Lennart Johansson kom till KTH för att läsa maskinteknik. Efter examen blev han kvar, egentligen av en tillfällighet. En kompis jobbade på institutionen för hållfasthetslära. Kompisen, som var reservofficer, skulle iväg på två månaders tjänstgöring och undrade om Lennart kunde tänka sig att vikariera för honom.

– Jag var precis klar med min utbildning och hade inget särskilt för mig. Vi hade just fått barn. Så småningom fick jag även andra erbjudanden på KTH och sedan dess har det bara rullat på.

Digitaliserade betygen

Förutom att samverkan med omvärlden börjat ta fart på allvar var de undermåliga studieresultaten en viktig fråga på KTH:s dagordning. I början av 1970-talet var studieresultaten väldigt dåliga – det var närmast katastrofsiffror för de tekniska högskolorna, berättar han.

Många studenter hoppade av och lärosätena ville ta reda på vad som låg bakom. Det startades en gemensam undersökning för de tekniska högskolorna, Studieavbrottsutredningen. Lennart Johansson blev projektledare för utredningen i samarbete med dåvarande rektorn Anders Rasmusson.

Under tiden dök det upp ett annat projekt på KTH om att man skulle övergå från tentamensbok till ett digitaliserat betygsdatasystem.

– När jag var teknolog hade man en tentamensbok som man stoppade i brevlådan på institutionen varpå de skrev in de kurser man hade klarat. När allt var infört i boken gick man till examensavdelningen, lämnade in tentamensboken och fick sitt betyg.

Lennarts Johanssons uppgift i detta tidiga digitaliseringsprojekt var att övertyga institutionerna om fördelen med att införa det nya systemet.

– Tack vare detta byggde jag vidare på mitt personliga nätverk inom KTH. Jag fick ju träffa alla prefekter och även andra personer på institutionerna.

Första kanslichefen

I mitten av 1970-talet fick han en förfrågan från Maskinteknik om han ville komma och jobba där.

– Sedan, jag tror det var 1976, sa de ”Nu bildar vi en kanslistruktur” och då blev jag kanslichef. Det var den första kanslichefen där.

Det känns bra att gå i pension, säger Lennart Johansson.

Lennart Johansson blev kvar på Maskinteknik till 1990. Då hade han och kollegorna byggt upp en rad internationella samarbeten, vilket gjorde att man låg i frontlinjen inom internationalisering på KTH.

Året innan hade han blivit uppkallad till rektor, som bett honom att jobba med internationella frågor i en central position för hela KTH.

– Då sa jag nej, jag trivdes så bra på Maskinteknik. Året därpå blev jag uppkallad igen och fick samma fråga. Då tänkte jag att jag kan väl inte säga nej en gång till. Om rektor kommer och ber två gånger, då får man säga ja.

Uppdraget var allmänt hållet. Lennart Johansson skulle främja KTH:s internationalisering – och han fick fria händer.

– I uppdraget låg också att jag skulle förbereda KTH för att delta i Erasmusprogrammet som Sverige kom med i 1992. Därför byggde jag upp en infrastruktur kring internationalisering på KTH.

Mer lättjobbat för tio år sedan.

Efter 47 år går han i pension och tycker att det känns rätt bra att gå nu.

– Jag är inte så glad i hur KTH fungerar i dag. Det fungerade mycket bättre och var mer lättjobbat för tio år sedan. Det har blivit mycket mer byråkratiserat.

Byråkratin tynger ned

Projekt tyngs allt mer av administration och pappershantering som stjäl av tiden som de skulle kunna ägna åt viktigare saker, konstaterar han.

Han är också kritisk till att skolorna på KTH tvingas utföra alltfler arbetsuppgifter.

– Förut har vi sagt att skolorna och institutionerna står för det akademiska innehållet och så står vi för det andra – det som vi är duktiga på. Nu säger man att skolorna får sköta sig själva. Men det är inte effektivt att alla ska lära sig allting. Det är mycket bättre om man samarbetar.

Samtidigt är han mycket tacksam över allt som han fått möjlighet att göra under sina år på KTH. Alla projekt, alla resor, alla förtroenden och förmånen att få forma sina egna arbetsuppgifter.

– Som när jag byggde upp kansliet på Maskinteknik till exempel. Hur många gånger kommer du till ett ställe där du får anställa alla personer själv? Att få bygga upp någonting själv från grunden, det ger en enorm tillfredsställelse.

Text: Håkan Soold

Lennart Johansson
Ålder: 67 år
Yrke: Projektledare
Utnämning han är stolt över: Hedersdoktor vid tekniska universitetet i Moldavien: ”Det tycker jag var ett fint bevis på vad vi har gjort där”.
Bor: Gärdet, 800 m från KTH.
Familj: Hustru och två vuxna söner – 42 respektive 31 år gamla, 3 bonusbarn och 6 barnbarn.
Gör på fritiden: Reser och är tillsammans med familjen. Är gärna på något av de två landställena på Vindö och Gotland. Är gärna ute, åker skidor och skridskor, vandrar och cyklar.
Åter helst till lunch: Fisk på Östra Station.
Dold talang: ”Jag är en hejare på Wordfeud. Det beror på att vi spelade jättemycket Alfapet när jag var student.”