Samuel Mann ansvarar för hållbarhetsarbetet vid Otago Polytechnic, Nya Zeeland. (Foto: Håkan Lindgren)

Han får alla att främja hållbarhet

Publicerad 2014-09-16

På vilket sätt kan jag i mitt blivande yrke främja hållbarhet? Den frågan förväntas alla studenter vid Otago Polytechnic på Nya Zeeland ställa sig. Universitetets mål är att alla som utexamineras ska tänka och handla som ”hållbarhets-praktiker”.

Ingenjör, ekonom, socialarbetare, hotellmanager eller sjuksköterska. Det spelar ingen roll vilket yrke du siktar på – studerar du på Otago Polytechnic ingår hållbarhet i utbildningen.

– Det handlar inte om att räkna pingviner – utan om att fråga oss själva vad vi behöver tillföra vårt professionella perspektiv på världen för att kunna bidra till hållbar utveckling, säger Samuel Mann, professor i datavetenskap vid Otago Polytechnic.

Otago Polytechnic är ett universitet med närmare 4000 studenter i Otago-regionen på Sydön. Samuel Mann ansvarar för universitetets hållbarhetsarbete och var drivande i det arbete som resulterade i att hållbar utveckling för sju år sedan skrevs in i alla utbildningar.

Enligt den kursstrategi som antogs ska alla som tar examen vid Otago Polytechnic ”kunna tänka och agera som praktiserande i hållbarhet”, sustainable practitioner.

Engagemang utan punktlistor

I samband med en konferens i Sverige nyligen besökte Samuel Mann KTH och gav två föreläsningar om hållbarhetsarbetet på Polytechnic. Ett arbete som baseras på engagemang och kontinuerliga diskussioner snarare än direktiv och punktlistor.

Samuel Mann jämför det förhållningssätt han vill uppmuntra, med att se på världen genom ett par Google-glasögon försedda med en hållbarhetslins. En lins som hjälper dig att se dolda problem och möjligheter.

Samuel Mann föreläser på KTH.

– Livet igenom undviker vi synliga faror men vi är inte så bra på att undvika de osynliga. Utsläppen av koldioxid från din laptop till exempel – hade de haft formen av ett synligt kolmoln hade vi fixat det för länge sedan.

Otago Polytechnic erbjuder ett brett fält av utbildningar, allt från ingenjörsvetenskap, konst och sjukvård till lantbruk och servering. Att introducera hållbarhetsstrategin på alla dessa utbildningar krävde såväl envishet och tålamod som en viss smidighet.

– Vi propsade till exempel inte på att det nödvändigtvis skulle kallas hållbarhet. Sjuksköterskorna föredrog till en början att tala om holistisk hälsovård, berättar Samuel Mann.

Motstånd till nya kursmoment

Oavsett vilken profession det handlade om fanns naturligt nog ett motstånd mot att pressa in fler kursmoment i utbildningen, konstaterar Samuel Mann.

– Utbildningstiden är ju alltid för kort för att rymma allt studenterna egentligen skulle behöva lära sig. Så vi har arbetat hårt för att hållbarhetsbiten inte ska bli något ”extra”, utan en väl integrerad del av kurserna.

Nyckeln har varit att engagera studenterna i en fortlöpande diskussion om vad det betyder att vara en ”sustainable practitioner”.

Vilka miljörisker är förknippade med mitt kommande arbetsfält? Vilka möjligheter till hållbar utveckling finns där? Och vilka kunskaper och färdigheter behöver jag för att hantera riskerna och ta vara på möjligheterna?

– Vi arbetar med scenarios och interaktivitet. Hållbar utveckling bygger mycket på kommunikation. 

Naiv världsbild

Den hållbarhetspraktiserande skogsarbetaren till exempel behöver både kunna slipa en sliten sågklinga och argumentera för återanvändning inför tidspressade chefer och arbetskamrater, säger Samuel Mann.

Själv vill han definiera hållbarhet som ”etik, expanderad i tid och rum”. Samtidigt, tillägger han, måste vi komma förbi förenklade argument om gott och ont. Vi måste lära oss leva i en komplex värld med många osäkerhetsfaktorer och olika legitima intressen.

– Vi kan inte lämna våra studenter med den naiva världsbilden att allt hållbart är gott, allt annat av ondo. Hållbarhet måste sättas in i sitt sammanhang. Och det går inte att skilja på ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet, den uppdelningen är rent nonsens.

Text: Ursula Stigzelius