Som avdelningschef har Henrik Artman fått större möjligheter att påverka arbetsvillkoren för forskare och lärare. (Foto: Håkan Lindgren)

Han blev professor – trots allt

Publicerad 2018-12-19

För 16 år sedan uttryckte dåvarande lektorn Henrik Artman stark skepsis mot att göra akademisk karriär, ”under rådande förhållanden”.
Trots det har han blivit både docent, professor och avdelningschef.

Höga krav, splittring mellan många olika arbetsuppgifter och en hel del övertidsarbete. Men också ett väldigt givande arbete, ”att undervisa är roligt och viktigt”. Så beskrev Henrik Artman sin arbetssituation när han 2002 intervjuades i det första numret av Campi.

Trots stor entusiasm och höga ambitioner tvekade han inför att göra akademisk karriär. ”På sikt skulle jag kanske vilja bli docent eller professor. Men inte under rådande premisser. Idag tvingas professorerna jobba 80-timmarsveckor. Det är inget liv.”

Idag har Henrik Artman hunnit vara professor i sju år och docent blev han redan 2005. Fast inte för att han då tyckte att de ”rådande premisserna” hade förbättrats. Tvärtom. På några år hade villkoren för lärarna hårdnat ordentligt förklarade han i en Campi-artikel 2008.

– Främsta anledningen till att jag ville bli docent var att kunna få handleda doktorander. Det blev mer och mer intressant, förklarar Henrik Artman när vi nu träffas i hans kontor på Medieteknik och interaktionsdesign.

Henrik Artman blev docent för att kunna handleda doktorander.

Att ta nästa kliv på karriärstegen blev så småningom en logisk fortsättning. Och det där med professorernas 80-timmars veckor hade han ganska snart börjat ifrågasätta.

– Många jobbar säkert mer än 40 timmar i veckan. Men jag har också märkt att många överdriver sin arbetstid. Problemet är när folk beskriver det som standard, det tycker jag skickar fel signaler till de som kommer nya, förklarar han.

App kontrollerar arbetstid

För egen del bestämde han sig redan för flera år sedan för att inte annat än undantagsvis jobba mer än 40 timmar per vecka. För att klara det använder han en app som hjälper honom att hålla koll på hur han använder sin arbetstid, timme för timme. Innan han går hem för dagen kollar han vad han gjort och inte gjort.

– Jag säger inte att jag alltid håller mig till mina egna regler men jag har åtminstone byggt upp ett system för att försöka hålla mig till 40-timmars veckor. Det är ett sätt att hålla en viktig balans.

Sedan årsskiftet är Henrik Artman avdelningschef på Medieteknik och interaktionsdesign. Dessförinnan var han biträdande avdelningschef/controller i tre år.

Att åta sig en mer administrativ roll var ett val han gjorde efter ett forskningsprojekt vars slutsatser och förslag visade sig vara oväntat kontroversiella. Forskarna blev starkt ifrågasatta av vissa intressenter och tonen blev stundtals hätsk.

– Det blev väldigt, väldigt politiserat och för mig var det som att få ett slag i ansiktet. Den entusiasm jag kände fick sig en törn. En sådan situation, när politiken ska styra forskningen ville jag inte hamna i en gång till.

Hans egen arbetssituation har alltså förändrats påtagligt. Som avdelningschef har han ganska lite undervisning, bara en mindre kurs och handledning av ex-arbeten. Den ambitiösa läraren i honom saknar ibland kontakten med studenterna.

Fakultetens arbetsvillkor

Henrik Artmans arbetssituation har förändrats påtagligt – mindre undervisning och mer administrativa arbetsuppgifter.

I gengäld har han fått större möjligheter att, åtminstone på sin egen avdelning, påverka fakultetens arbetsvillkor – en fråga som också engagerat honom genom åren. I en debatt-artikel  för fem år sedan pekade han bland annat på ovanan att lägga på lärare/forskare nya uppdrag och uppgifter utan att skjuta till mer tid.

På Medieteknik och interaktionsdesign har han, tillsammans med sin företrädare som avdelningschef, arbetat för att förbättra lärarnas möjligheter till egen forskning.

– Vi utformade ett system där avdelningen succesivt avsatt mer av arbetstiden till egen forskning. Tidigare har all forskning här varit externfinansierad – jag hade ingen KTH-finansierad tid för forskning innan vi började med att ge stöd från avdelningen.

Men, påpekar han, hur frågan om finansieringen av forskningstiden hanteras verkar skilja sig mycket mellan olika skolor och avdelningar. Om arbetsvillkoren generellt sett har försämrats, förbättrats eller är ungefär lika pressande som för 16 år sedan är alltså svårt att svara på.

Entusiasm och empati

Något som Henrik Artman upplever som en stor och påtaglig förändring är däremot den starka betoningen på excellens. Ett begrepp som han tycker används slentrianmässigt, som ett mantra.

– I var och varannan mening sägs det att vi ska ha excellenta forskare. Jag förstår inte hur man kan ta det som ett mantra. Alla företag vill väl ha de bästa sökande? Det är förstås alltid så att alla verksamheter vill ha de bästa tänkbara. Sedan är det ju en fråga om hur detta mäts.

Excellens-retoriken kan bli kontraproduktiv om man ser på KTH som en hel organisation menar han. Andra, för helheten lika nödvändiga, kvaliteter riskerar att undervärderas när excellens, utan närmare definition, används som måttstock.

– Jag tror inte att det finns en one-size-fits-all. All vår personal på den här avdelningen har sin kompetens och plats. Jag är ganska övertygad om att entusiasm och empati är avgörande för att inspirera studenter och det är den viktigaste lärarkvaliteten. Och jag tror inte att mottot för forskare ska vara att bli citerade – forskning är inte en popularitetstävling.

Text: Ursula Stigzelius