Från verkstad till akademi

KTH CAMPUS 100 ÅR

Publicerad 2017-09-18

Mitt under brinnande världskrig invigdes KTH:s nya campus vid Valhallavägen. Lokalerna var skräddarsydda för en ingenjörsutbildning som ännu var stadigt förankrad i hantverksnära traditioner. Målet var att utvecklas i en mer akademisk riktning.

CAMPUS 100 ÅR

I år fyller KTH:s campus 100 år. Vad har hänt under de år som gått? Vi har träffat studenter, forskare, lärare och andra som berättar om förr och nu.

Ta del av programmet för firandet

Jubileumsprogram för Campus 100 år

 Håll dig uppdaterad

Anmäl ditt intresse på Facebook

Året är 1917. Krig i Europa. I Sverige råder livsmedelsbrist – mjöl, bröd, kaffe och mjölk ransoneras. Hungerkravaller och demonstrationer utbryter i flera städer. I oktober detta oroliga år invigs den första etappen av KTH:s nya campus vid Valhallavägen. Här ska framtidsmännen utbildas, de ingenjörer som den växande industrin ropar efter och som ska leda utvecklingen in i det moderna samhället.

KTH:s campus vid Valhallavägen är ett resultat av ett riksdagsbeslut sex år tidigare om en kraftig utvidgning av högskolan. På bruksorter och i gryende industrisamhällen får ingenjören självklar hemortsrätt i den lokala gräddan.

– Ingenjörsutbildningen innebar vid den här tiden en garanterad klassresa, säger Kristina Edström, lektor och doktorand på KTH:s enhet för högskolepedagogisk utveckling.

Byggnaderna vid Valhallavägen har utformats för att uppfylla alla upptänkliga krav på modernitet. Här finns framförallt en rad nya välutrustade laboratorier, till exempel för forskning kring förbränningsmotorer respektive ångpannor.

Professorerna hade själva fått delta i utformningen av laboratorierna och till stor del fått sina önskelistor tillgodosedda, berättar Anders Houltz på Centrum för Näringslivshistoria.

– Laboratorierna var, precis som den konstnärliga utsmyckningen, också statussymboler. Materialprovningslaboratorierna, till exempel, blev berömda, Sverige var tidigt ute med att testa material.

Praktiskt hantverk

De utbildningar som efterhand flyttade in på campus var ännu stadigt förankrade i en praktisk och hantverksnära tradition. Blivande bergsingenjörer fick analysera malm som fördes in i undervisningslokalerna på räls och på Bergsskolans gård övades upp- och nerstigning i gruvschakt.

Laboratorierna liknade inte heller det vi idag ser framför oss när vi talar om forskningslaboratorier, förklarar Anders Houltz. Väg- och vattenbyggarnas speciella lokalbehov styrde till exempel utformningen av den v-formade byggnad, länge kallad byxbenet, som numera rymmer KTH:s bibliotek.

– I källaren i det ena ”benet” fanns stora vattenrännor för olika försök. Där kunde man exempelvis rekonstruera Nilens översvämningsförlopp.

Men nya krav har börjat ställas. Att utbildningen skulle ge ”vetenskaplig bildning” skrevs in i högskolans stadgar redan 1867. Nu förstärker en accelererande teknisk utveckling behovet av teoretiska kunskaper hos ingenjörerna. Den traditionella inriktningen med rötter i hantverkets lärlingsutbildningar räckte helt enkelt inte till längre, förklarar Kristina Edström.

– Den byggde på att man lärde sig yrket av äldre män – för på den tiden var det ju nästan bara män – som representerade yrkesutövningens state of the art. Vilket kan bli väldigt konserverande, du lär dig en tillämpning av tekniken. Och lär du dig bara en metod, ett sätt att konstruera en maskin på till exempel, kan din kunskap vara föråldrad inom 10 år.

Akademisk status

Kristina Edström har arbetat med pedagogisk utveckling på KTH i 20 år, bland annat med utbildningsmodellen CDIO (Conceive Design Implement Operate). Själv är hon civilingenjör från Chalmers och forskar också om Chalmers ingenjörsutbildning under 100 år.

– Om man försöker rita en tidslinje för ingenjörsutbildningen i Sverige kan man säga att det på 1800-talet gällde att organisera utbildningen medan 1900-talet handlade om att akademisera den.

Ansträngningarna för att utbildningen ska få akademisk status ger så småningom resultat. Antalet professurer utökas och 1927 får KTH också rätt att utdela doktorsgraden.

Den praktiska inriktningen dominerar ändå länge utbildningen. Väg- och vattenbyggarnas testrännor lär ha använts ända in på 1980-talet. Men allteftersom får teorin mer och mer utrymme.

– Den utvecklingen understryks av att man under krisåren på 90-talet, när industrin inte kan erbjuda så många praktikplatser, tar bort praktikkravet, påpekar Fredrik Lundell, chef för KTH:s högskolepedagogiska verksamhet, som själv började studera på KTH 1993.

Mot slutet av 1900-talet hörs fler och fler kritiska röster tala om att vågskålen tippat över, teorin blivit alltför dominerande. Utbildningen har tappat fokus på yrket, hävdar kritikerna.

Länk mellan teori och praktik

Problemet, menar Fredrik Lundell, var egentligen inte mängden teori i utbildningen, utan att länken mellan teori och praktik brast. Teknologerna lärde sig inte att tillämpa teorierna i praktiken. Som exempel jämför han hur en grupp förskolebarn och en grupp teknologer skulle ta sig an uppgiften att bygga en bro av sugrör och nålar.

– Dagisbarnen prövar sig naturligt nog fram med trial and error. Men risken är stor att även ingenjörsstudenterna börjar med trial and error. Vår uppgift måste ju vara att ge en utbildning som gör att studenterna använder sina teoretiska kunskaper för att bygga en bättre bro än dagisbarnens.

Sedan flera år tillbaka pågår ett medvetet arbete för att värna och utveckla yrkesförankringen i utbildningen. Utbildningsmodellen CDIO utvecklades av KTH i samarbete med MIT, Chalmers och Linköpings universitet i början av 2000-talet.

Verklighetstrogna projekt inlagda kontinuerligt under utbildningstiden – och pedagogik för att utveckla mer aktiv förståelse i vanliga ämneskurser – ska göra studenterna bättre förbereda för yrkeslivets vardag.

Fredrik Lundell framhåller även hur samverkan med näringslivet och lärare som driver egna företag eller hämtar influenser från yrkeslivet genom någon form av praktik bidrar till att stärka yrkesutbildningen.

Framgångsrika entreprenörer

Den högskolepedagogiska utbildningen och nya pedagogiska metoder har också gett lärarna en bredare repertoar och en bättre teoretisk verktygslåda. Kristina Edström hoppas att det ska leda till en tillåtande kultur där fler lärare designar sin egen undervisning och hela tiden utvecklar arbetsformer och innehåll för att studenterna ska lära sig bättre.

– Både utifrån vad som fungerar för de aktuella studenterna och utifrån hur man själv är som lärare.

Kristina Edström och Fredrik Lundell är överens om att utbildningen nu är på väg åt rätt håll, även om mycket arbete ännu återstår.

– Om 50 år kommer man att säga att det tidiga 2000-talet var en brytningstid när lärarkåren utvecklades till att innehålla både lysande akademiker och framgångsrika entreprenörer, spår Fredrik Lundell.

Text: Ursula Stigzelius

Taggad som:
Till sidans topp