Forska, fota och fika

VÄGEN TILL KTH

Publicerad 2018-05-14

Träd betyder mycket för doktoranden Hanieh Mianehrow. I sin forskning på Wallenberg Wood Science Center undersöker hon nya material baserade på cellulosa. På fritiden fotograferar hon, helst träd och andra motiv från naturen.

VÄGEN TILL KTH

  • Varför föll valet på KTH och hur har vägen hit sett ut?
  • Campi publicerar en serie artiklar där medarbetare – forskare, lärare och teknisk-administrativ personal – med olika bakgrund och inriktning berättar om sin väg till KTH.

Hanieh Mianehrow lyfter upp en liten bit transparent film. Det är en biokomposit, ett förnybart alternativ till fossil plast. Här i labbet ska hon ta reda på varför det fungerar så bra att blanda nanofibriller av cellulosa med grafen, ett mycket starkt, kolbaserat material.

– Vi ser att vi får fram ett starkt material, men sedan gäller det att gå på djupet och kunna visa mekanismerna bakom, säger hon.

Alla forskargrupper på Wallenberg Wood Science Center, WWSC, arbetar på något sätt med trä.

– Några extraherar högkvalitativa komponenter ur trä, en del modifierar komponenterna och andra, jag till exempel, använder dem för att skapa nya kompositer.

För ungefär tre år sedan började Hanieh Mianehrow fundera på att lämna hemstaden Teheran och söka sig utomlands en kortare tid. Då hade hon tagit sin mastersexamen och sedan jobbat ett tag inom däckindustrin och plastindustrin.

– Inom akademien saknade jag att projekt inte var kopplade till industrin. Men efter en tid inom industrin längtade jag tillbaka eftersom jag kände att jag inte utvecklades akademiskt.

Snabbt svar från KTH

Ett av de universitet som hon kontaktade var KTH, avdelningen för fiber och polymerteknik.

– Jag mejlade professor Lars Berglund men räknade inte med att få svar. Det var klockan sju på kvällen en söndag, europeisk tid. Tjugo minuter senare fick jag svar. Jag var välkommen som gästforskare men skulle i så fall stanna minst ett år.

Osäkerheten inför att bo själv i ett okänt land försvann snabbt. Efter några månader i Sverige väcktes idén att doktorera på KTH.

 – Från forskningssynpunkt kändes det bra att stanna och få nya erfarenheter. Det var lätt att få vänner, här på KTH och på min SFI-kurs. Dessutom finns det många iranier här i Stockholm.

I vintras inledde hon sina doktorandstudier, som ska ta mellan fyra och fem år. Avhandlingens titel är ”Biocomposites based on cellulose and platelet reinforcements”.

När Hanieh Mianherow inte är i labbet är chansen stor att hon befinner sig i någon av Stockholms parker. Där fotograferar hon träd, växter och fåglar med sin Nikonkamera. Bilderna lägger hon ofta ut på sitt instagramkonto, hny_0809.

Hennes mamma är sjuksköterska och gav henne tidigt böcker om naturvetenskap.

– När jag var i sexårsåldern hade jag en tjock bok om grodor som jag läste varje kväll. En annan favoritbok är Linneas årsbok, som jag läste utan att veta att den var svensk. Kanske var det då min kärlek till naturen föddes.

Många solnedgångar

Men Teheran är en enormt stor stad och man måste köra långt för att komma till skog och hav. I stället målade hon naturen. Det blev många solnedgångar. Intresset höll i sig ända tills det blev dags att förbereda den stora examen som krävs för att komma in på universitetet i Iran.

På gymnasiet läste hon matematisk inriktning. Efter att tidigare ha siktat på att bli läkare blev hon intresserad av teknik. Hon bestämde sig för att i stället bli ingenjör.

Hon tog sin kandidatexamen vid Islamic Azad University, avdelningen för polymerteknik. När hon skrev kandidatuppsatsen om energiförbrukning hos maskiner för plastformsprutning blev hon intresserad av miljöfrågor. Hon läste om det europeiska målet att reducera energiförbrukningen med 20 procent till år 2020.

– I Iran är oljan billig och vi har en stark petroleumindustri. I Europa var man bekymrad över hur naturen påverkas av koldioxidutsläpp och vad som skulle hända i framtiden.

Hennes masterarbete vid Amirkabir University of Technology, avdelningen för polymerteknik och färg, handlade om ett nytt system för att leverera läkemedel i kroppen vid cancerterapi. Hon skapade en bärare, baserad på grafen och cellulosa.

– Jag ville arbeta med ett projekt som hade mer med naturvetenskap att göra. Parallellt med det startade jag ett annat projekt för att göra kompositer av grafen och pappersmassa och det var då jag hörde talas om avdelningen för fiber och polymerteknik på KTH.

Nöjd med kurser

Det Hanieh Mianehrow uppskattar mest med KTH är den internationella miljön.

– Man får lära känna människor från olika länder, med olika sätt att se på saker. I Iran hade jag inte vänner med andra religioner, men här har jag fått det. Vi pratar om allt och mina vänner från till exempel Sydamerika har samma relation till sina familjer som jag har.

Hon ser också ett gott samarbete mellan grupper och avdelningar. Kanske har det svenska fikat sin del i det.

– Det är fika för gruppen på onsdagar, för hela avdelningen på fredagar och så fika när någon börjar eller slutar, hela tiden fika. Det var svårt att vänja sig i början, jag tyckte att vi borde arbeta i stället. Men nu gillar jag det verkligen. Man jobbar effektivare efteråt och dessutom får man en massa kontakter.

Hon är också nöjd med kurserna som ingår i doktorandutbildningen.

 – De är relaterade till det jag gör. Till exempel kommer jag att få stor nytta av kursen i datormodellering.

Rest mycket i Sverige

Under julen besökte hon familjen i Teheran.

– Min mamma sa ”du lurade oss, du skulle bara vara borta ett år!” Men både hon och pappa stöttar mig verkligen. Pappa vill att jag ska skicka bilder från alla delar av Sverige som jag åkt till.

Familjen ska hon hälsa på till sommaren, för andra gången. Då planerar de att resa runt i landet.

Hanieh Mianehrow själv har redan rest mycket i Sverige, tack vare Wallenberg Wood Science Centers sommar- och vinterskola. Det är en satsning på att låta studenter från KTH, Chalmers och Luleå tekniska universitet mötas på olika platser i landet.

– Nu senast besökte vi Stora Enso i Karlstad och bodde i Sunne där vi hade kurser och work-shops.

Framtidsplaner på sikt är en omöjlig fråga, tycker hon.

– Jag skulle ju bara vara här ett år till att börja med och nu ska jag stanna hela doktorandtiden. Planer ändras!

Text: Ann Patmalnieks

  • Namn: Hanieh Mianehrow
  • Familj: Mamma, pappa och lillebror (som läser på samma universitet som hon gjorde)
  • Ålder: 29.
  • Intressen: Fotografera, läsa.
  • Ser på: The Slavehunter och andra koreanska dramaserier on-line.
  • Dold talang: Matlagning, ”gjorde det inte innan jag kom hit, men upptäckte att jag är bra på det”.
  • Äter och dricker helst: Vegetariska rätter, som till skillnad från halalkött är lätt att få tag på när hon går ut och äter med vänner. Dricker vatten.
  • På nattduksbordet: Ketab Viran av Abotorab Khosravi.
  • Teknisk favoritpryl: Kameran.
  • Bästa tiden på dagen: 8–10 på morgnarna, lite senare om det är vinter och mörkt.
  • Gör mig glad: När man jobbat till sent på kvällen och det blir bra resultat i labbet. Fika och kex. Att se min familj glad.
  • Blir upprörd över: Dåliga resultat. Om någon inte skulle respektera min religion eller säger att vissa jobb inte passar kvinnor.
  • Mitt största misstag: Inget. ”Jag brukade se tillbaka och ångra att jag inte gjort saker tidigare, men jag har kommit fram till att allt händer i rätt skede i livet.”
  • Dröm för mänskligheten: Att alla krig tar slut.

Fakta: Wallenberg Wood Science Center

  • Wallenberg Wood Science Center forskar om nya högteknologiska material och specialkemikalier från skogsråvara. Forskarna utvecklar också nanoteknik baserad på cellulosa.
  • Centret är ett samarbete mellan KTH och Chalmers och startades med hjälp av en donation från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Även studenter från Luleå tekniska universitet och inom kort Linköping universitet deltar.
Till sidans topp