Till innehåll på sidan
Kristoffer Gunnartz
Forskningsinformation behöver inte vara absolut sann, det viktigaste är att den är användbar, säger vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz. (Foto: Christer Gummeson)

Folkliga forskare får mer framgång

Publicerad 2010-10-15

Prata som folk, forskare. Den som kommunicerar om sin forskning på ett begripligt sätt har allt att vinna. Det ger mer forskningsmedel och gynnar återväxten inom det egna ledet, hävdar vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz i en ny bok.

Efter sju år som journalist på Sveriges Radios vetenskapsredaktion ville Kristoffer Gunnartz borra djupare i frågan om meningen med forskningskommunikation: Varför ska forskare överhuvudtaget ägna sig åt att berätta som sin forskning? Resultatet blev boken ”Prata som folk, Einstein”.

Kristoffer Gunnartz tycker att forskningskommunikation blivit en floskel inom akademin. Alla är visserligen uppfostrade till att tycka att det är en viktig syssla. Men när det kommer till kritan hamnar forskningskommunikationen ofta långt ned på prioriteringslistan.

Och det är kanske inte så konstigt. Det tar tid och det kostar pengar att ägna sig åt kommunikation. Så förstår man inte vad man har att vinna, varför ska man då ta den tiden som krävs? Därför är det viktigt att tydliggöra vad som ligger i potten, konstaterar han.

– I själva verket är kommunikationen en ren överlevnadsfråga för många forskningsområden. För det genererar pengar, både direkt och indirekt, säger Kristoffer Gunnartz.

Till att börja med måste man som forskare verkligen vilja bli förstådd, slår han fast. Man måste göra sin forskning begriplig och det sker alltid till ett visst pris. Priset heter förenkling, vilket kan leda till att forskningsinformationen blir tvetydig. Men det är det värt att betala, för annars når man inte ut, menar han.

– Det kan låta lite cyniskt, men det viktiga med forskningsinformation är inte att den är helt och fullt sann, utan att den är användbar. Som en liknelse kan man ta informationsskyltarna över spårsystemet i Stockholms t-bana. Där stämmer ju inte linjedragningar och sträckor helt överens med verkligheten. Så informationen är tvetydig, men den är väldigt användbar. Och man förstår den på en gång.

Lättare att få forskningsmedel

Att snabbt förstå innehållet i en forskningspresentation spelar en avgörande roll i kampen om externa forskningsmedel. Gång på gång har Kristoffer Gunnartz fått höra detta av dem som håller i pengapåsen: sakkunniga i finansiärernas beslutsnämnder, politiker inom forskningssfären och högt uppsatta tjänstemän i privata forskningsstiftelser.

– Det är synd att forskarna inte satsar mer på populärvetenskapliga beskrivningar av sin forskning, har de sagt till mig. Det kan spela en viktig roll för utfallet, om forskningsprojektet får pengar eller inte. Har man 600 ansökningar framför sig vill man snabbt ha svar på en fråga: varför satsa på det här?

De forskare som ändå hävdar att det inte finns något formellt meritvärde i att till exempel publicera sig populärvetenskapligt bör nog tänka om, menar Kristoffer Gunnartz. Populärvetenskaplig publicering kan betala sig väldigt bra om man är ute efter citeringar i vetenskapliga tidskrifter.

I sin bok redogör Gunnartz för en omfattande undersökning som visade att forskning som uppmärksammas i populärvetenskapliga sammanhang också får en gräddfil in i de mest ansedda internationella vetenskapliga tidskrifterna.

Utgångspunkten i undersökningen var de forskningsresultat som publicerats i tidskriften New England Journal of Medicin. Det visade sig att när samma resultat också omskrevs på vetenskapssidorna i dagstidningen New York Times, fördubblades chanserna att artiklarna dessutom blev citerade i tidskrifter som Science, Nature och Lancet.

– Det här visar att forskarvärldens intresse för de egna kollegornas forskning påverkas av hur denna forskning beskrivs i populärvetenskaplig press. Förekommer forskningen i populärare sammanhang är de mer benägna att citera den i sina egna tidskrifter.

Avgörs på 10 sekunder

Men för att överhuvudtaget bli uppmärksammad av de breda massmedierna gäller det som forskningsinformatör att åstadkomma ett lättförståeligt budskap. På de stora nyhetsredaktionerna är det en sekundstrid det handlar om, menar Kristoffer Gunnart.

Han tar ett exempel från sin tid på Vetenskapsradion, Sveriges största vetenskapliga redaktion. Här har redaktionssekreteraren en timme på sig varje morgon att välja bland de 100-tal pressmeddelanden som kommit in.

– Det är uppenbart hur extremt lite tid varje pressmeddelande får. På 10-20 sekunder avgör man om man ska läsa vidare eller inte. Och ibland är rubriken helt avgörande för om man ens ska öppna ett mejl.

Detta är redaktionernas arbetsvillkor, och det är viktigt för forskaren att känna till den verkligheten. Sedan är det upp till forskarvärlden om man vill acceptera detta eller inte, konstaterar Kristoffer Gunnartz.


Men blir inte forskningsinformationen trivialiserad om den ska leva upp till de här villkoren?

– Då blir min motfråga: På vilken nivå är kunskap om forskningen meningsfull? När till exempel forskaren själv tog sina först stapplande steg inom sitt område, på vilken nivå befann sig den forskningsinformation som han eller hon själv tog till sig och inspirerades av? Jag ser det här som en fråga om att gynna återväxten inom de egna forskningsleden. Vill man entusiasmera dagens unga till att börja forska måste man nog kommunicera om forskningen på ett begripligt sätt.


Text: Christer Gummeson