Folke Snickars
”Att göra en Snickars” är ett KTH-ordspråk för konsten att gå i land med trippelbokat arbetsschema. (Foto: Marc Femenia)

Folke Snickars började från noll

Publicerad 2011-03-29

Han har en förmåga att få människor att känna sig sedda, säger en av hans medarbetare. Han vrider och vänder på frågor, ser till att olika aspekter kommer fram, säger en annan.
Själv talar Folke Snickars om att lyssna:
– Jag har försökt vara konstruktiv, lyssna och kanalisera människors idéer.

Den sista mars slutar Folke Snickars som fakultetens dekanus, ett uppdrag han haft i 8 år. I höst går han också i pension efter 26 år som professor på KTH. Till hans KTH–historia kan dessutom läggas ytterligare 13 år som student och doktorand.

– Den 2 oktober 1965 kom jag för första gången till KTH, jag gick in genom den lilla portalen vid Arkitektur, minns han.

KTH var inget självklart val för A–studenten Folke Snickars från Sala. Egentligen hade det legat närmare till hands att han skulle läsa något mer samhällsinriktat ämne.

– Jag hade varit skolans mest framstående elev i samhällsorienterade ämnen. Men ett sådant val kändes osäkrare.

Sedan dess har hans engagemang i KTH blivit desto starkare. De senaste åren har han bland annat arbetat intensivt med utformandet av KTH:s nya karriärsystem.

– Rekryteringen är strategiskt oerhört viktig, en avgörande fråga för KTH:s framtid, påpekar han.

Utformandet av karriärsystemet gjordes i samarbete med vicerektor Gustav Amberg. Han värdesätter speciellt Folke Snickars förmåga att lyfta fram flera aspekter:

– Han problematiserar frågorna på ett bra sätt, vrider och vänder på dem, ger nya, bredare perspektiv. Folke ser till att det finns en intellektuell höjd i diskussionen.

”Att göra en Snickars”

Folke Snickars arbetskapacitet är allmänt omvittnad. Bland hans medarbetare lär ”att göra en Snickars” vara ett vedertaget uttryck för att trippelboka sig och på något mysteriöst sätt ändå gå i land med det.

Utbildningen till civilingenjör klarade han på rekordtid, 3 år och 10 månader. Vilket han själv förklarar med en hänvisning till sin uppväxtmiljö. När den finlandssvenska familjen Snickars flyttade till Sverige 1950 fick de börja från noll.

– Den första tiden bodde vi i ett hus som var så dåligt att statarna vägrade bo där. Kommer man från den miljön finns det inte så många alternativ. Då ser man till att ta sina examina och bli färdig.

Som ”oerhört arbetsvillig” beskrivs han också av sin främsta forskningspartner under de senaste åren, professor emeritus Åke E Andersson på internationella handelshögskolan i Jönköping. Tillsammans har de bland annat granskat kreativitetens och kunskapsbildningens villkor, vilka faktorer som skapar en kreativ miljö.

– Folke besitter den viktigaste egenskapen för en forskare – uthållighet. Forskning är till fyra femtedelar uthållighet och Folke ger inte upp, han kämpar på för att få svar på frågorna.

2010 utsågs Folke Snickars till årets akademiska ledare och mottagare av Janne Carlssons stipendium. I motiveringen framhävs hans ”uthålliga arbete för att höja kvaliteten och stringensen i den akademiska tillsättningen av lärare”. I den motiveringen ligger bland annat ansträngningarna för att bredda rekryteringen och öka antalet kvinnor både i fakulteten och bland studenterna.

– Folke gör inte skillnad på män och kvinnor, han ser människor. Och han har också en förmåga att få människor att känna sig sedda, säger en av Folke Snickars tidigare doktorander Maria Håkansson, forskare på ABE–skolan.

Utredning för Myrdal

Den förmågan hade Folke Snickars förmodligen god nytta av när han tillträdde som professor på Arkitektur 1985. Det första mottagandet där var troligen aningen kylslaget eftersom det hade föregåtts av en ettårig professorsstrid.

Varför hans professur var omstridd? Ända sedan Folke Snickars tog sin civilingenjörsexamen 1969 hade han ägnat sig åt samhällsplanering. Direkt efter examen blev han rekryterad till en liten forskargrupp på matematikavdelningen. Därmed var Folke Snickars i sitt rätta element.

– Matematikinstitutionen var en miljö som var samhällsintresserad och utåtriktad. Där fanns till exempel en grupp för planeringsteori ledd av Lars Ingelstam som skrev betänkandet om framtidsstudier åt Alva Myrdal.

Ämnet för Folke Snickars grupp var regional planering. Den gruppen leddes av Anders Karlqvist, senare känd som ledare för svensk polarforskning. Han beskriver Folke Snickars som ” en oerhört pålitlig, lojal och duktig person”.

– Att värva honom till gruppen är nog den bästa rekrytering jag någonsin har gjort, säger Anders Karlkvist.

Under den här tiden hann Folke Snickars också med ett ett–årigt mellanspel i Paris hos en fransk forskargrupp. Efter att ha disputerat 1978 jobbade han knappt ett år för Stockholms stad innan han blev handplockad till forskningsinstitutet, IIASA i Wien. Tillbaka till Sverige kom han några år senare för att bli chef för det då nystartade centret för regionalvetenskap, CERUM i Umeå.

När Folke Snickars sökte professuren vid Arkitektur, vid den tiden Sveriges enda professur i ämnet regional planering, var han alltså väl meriterad.

Flodström skakade om KTH

Men – han hade inte studerat vid Arkitektur utan vid Teknisk fysik. Vad skulle en sådan på Arkitektur att göra, undrade kritikerna. Tillsättningen överklagades och det tog ett år innan Folke Snickars kunde tillträda sin professur.

Väl installerad som professor satte han dock oförskräckt igång med att reformera arbetet på Arkitektur. Bland annat såg han till att institutionen blev mer aktiv i internationella sammanhang. Hans internationella intresse har också avspeglat sig i en rad initiativ för andra delar av eller för hela KTH:s räkning.

Ett av Folke Snickars största uppdrag innan han blev dekanus var att skapa KTHs nya civilingenjörsprogram Samhällsbyggnad som ersatte Lantmäteri– och Väg– och vattenbyggnadsprogrammen. En grannlaga uppgift som han ser som en av sina viktigaste insatser för KTH.

Folke Snickars nämner också med värme sitt engagemang för förnyelsen av svensk samhällsplanering. Han är en i raden av ordförande i Föreningen för samhällsplanering som arbetar med att utveckla det professionella planeringsarbetet i stat, landsting och kommuner i internationaliseringens tidevarv.

Just nu använder han det långa perspektivet bakåt i tiden för att blicka framåt. På hans bord ligger uppgiften att medverka till att formulera KTHs Vision 2027.

Sedan han klev in genom portalen vid Arkitektur som student har KTH vuxit rejält
och organisationen förändrats flera gånger. Men länge var många strukturer sig ändå ganska lika påpekar Folke Snickars.

– Den stora omskakningen av KTH kom i slutet av 90–talet med högskolereformen och Anders Flodström som rektor. Då gick det snabbt, för snabbt tyckte en del. Men de grundläggande värdena har ändå bestått ganska intakta, åtminstone när det gäller utbildningen.

”En av de fåtaliga som läser dikter”

Nu står KTH inför ett vägval – att fortsätta på den inslagna vägen mot akademin eller att gå mot industrin, konstaterar han. Trots att hans egen karriär varit så uttalat forskningsinriktad är han tveksam till att gå helt mot akademin.

– Jag tror inte det är en klok idé för då gör vi inte det jobb ett tekniskt universitet ska göra, säger han.

Vision 2027 ska vara färdig i maj. Men det är knappast någon risk att Folke Snickars sedan blir sysslolös. Dels har han ett par doktorander kvar att handleda, dels ser han fram mot att hinna ägna lite mer tid åt sitt eget ämne. Dessutom fortsätter han som ordförande i Stockholms Akademiska Forum.

Kanske får han ändå något mera tid åt ett annat av sina stora intressen. Vid fåtöljen hemmavid ligger just nu Henrik Berggrens bok om Olof Palme och Bo Carpelans Gramina. En favorit är också Lars Gustafsson.

– Jag försöker följa med i svensk och finlandssvensk litteratur och jag är en av de där idag fåtaliga personerna som tycker om att läsa dikter.


Text: Ursula Stigzelius