Facken: Finns ingen quick-fix mot stress

Stress är en arbetsmiljöfråga och därmed självklart också en facklig fråga, konstaterar Kristina Salenstedt Linder, vice ordförande i ST på KTH och engagerad i det pågående anti-stressprojektet. Men stress är också en fråga där arbetsgivaren KTH och de anställda har gemensamma intressen påpekar hon.

– En för stor arbetsbelastning är ett problem både för individen och för arbetsgivaren, till exempel i form av hög sjukfrånvaro. Så bägge parter skulle ha mycket att vinna på en sänkt stressnivå.

All stress går förstås inte att undvika och all stress är heller inte av ondo menar hon.

– Det kan till och med finnas en boost i att klara av tillfälliga arbetstoppar, känslan av att ”nu tar vi i och fixar det här”. Men det vi har sett i medarbetarundersökningen är att det alltför ofta inte finns tillräcklig tid för återhämtning mellan topparna.

I vilken utsträckning är det då en strukturell fråga respektive individens ansvar att hantera stressen?

Per-Ove Öster, vice ordförande i SEKO-klubben och Lars Abrahamsson, Saco-klubbens vice ordförande, konstaterar att individen självklart har ett ansvar för att göra prioriteringar, säga nej och inse att det kan räcka med ”bra nog” ibland.

Men Lars Abrahamsson påpekar samtidigt att arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet också innebär ett ansvar för arbetsmiljön och för arbetstagarnas hälsa. Insikten om det tycker han är ganska svag på KTH.

– Där har KTH:s ledning ett stort ansvar, att göra klart för chefer på mellannivå att det ligger i chefsrollen att ansvara för arbetsmiljön, säger Lars Abrahamsson.

Han tycker till exempel att en chef bör ha förståelse för vilken tid som behövs för att en lärare/forskare ska ha rimliga möjligheter att hinna med sina olika arbetsuppgifter, undervisning, medelsansökan, meritering, administration och liknande. Samtidigt behöver chefen tydliggöra vilka av dessa arbetsuppgifter som är mer eller mindre viktiga för verksamheten.

– Så att man vet vad man ska prioritera när det blir tidsbrist – och tidsbrist blir det förr eller senare på den här typen av arbetsplats.

Per-Ove Öster är inne på samma spår. Tillfälliga arbetstoppar är i det närmaste oundvikliga och det är nog de flesta KTH-medarbetare beredda att acceptera. Men det förutsätter att man samtidigt kan ha en saklig diskussion om vad som är en rimlig arbetsbörda.

– Det är viktigt att man har högt i tak. Vi är väldigt slimmade i dag och man skulle vilja att arbetsledningen var mer medveten om problemet – det får ju inte vara toppar jämt.

Kristina Salenstedt Linder menar också att en öppen och tillåtande dialog är en förutsättning för att individen ska ha möjlighet att hantera stress. I ett öppet arbetsklimat tror hon att stressen kan upplevas som mindre farlig.

– Ett sådant positivt arbetsklimat förutsätter i sin tur ett gott och engagerat ledarskap. Så att fortsätta arbetet med att utbilda KTH:s chefer är i förlängningen ett sätt att motverka stress.

Bakgrunden till stressprojektet är resultaten i KTH:s medarbetarundersökningar, MUS. Undersökningarna har visat att många KTH-anställda upplever en stark press i arbetet och inte känner att de hinner återhämta sig ordentligt mellan arbetstopparna.

De fackliga organisationerna planerar och genomför stressprojektet i samverkan med arbetsgivaren. Det finansieras också med partsgemensamma medel.

En föreläsningsserie om stress startade i april och avslutas under maj månad. Men Kristina Salenstedt Linder poängterar att föreläsningsserien bara ska ses som ett första steg i ett längre projekt.

– Vi är överens om att det ska komma en fortsättning. Alla parter är medvetna om att vi behöver ett långsiktigt arbete på det här området. Det finns ingen quick-fix mot stress.

Text: Ursula Stigzelius

Seminarieserien om stress avslutas under maj månad men samtliga föreläsningar, både på svenska och på engelska, finns också tillgängliga på .