Klas, 9 år, undrar om KTH kan uppfylla hans önskan om levande Pokémons.

En riktig Pokémon – absolut

Publicerad 2017-02-21

Kan inte någon forskare uppfinna en Pokémon som finns på riktigt? Det undrar 9-årige Klas i ett brev till rektor.
– Att ha barnasinnet kvar och våga drömma om nya lösningar, som Klas, är viktigt även för forskare, säger Danica Kragic, professor i robotik.

Från 1990-talets plastfigurer till spelsuccén Pokémon Go – gulliga djur med magiska krafter får en allt större plats i mångas vardag.

En av dem, 9-årige Klas, vände sig till KTH för att höra om någon forskare skulle vilja uppfinna riktiga Pokémons. I ett vackert gult brev har han knåpat ner frågan han uppenbarligen verkligen vill ha svar på.

Går det att uppfylla Klas önskan att göra en livs levande Pokémon? Vi skickade frågan vidare till några av KTH:s experter.

Björn Thuresson forskar inom visualisering.

Visst är det möjligt men det beror lite på vad som menas med ”på riktigt”, säger Björn Thuresson , som forskar och undervisar inom visualiseringsteknik.

Handlar det om att Pokémon-figurerna ska finnas på närmare håll, inte bara i telefonen eller på tv:n i ett regelstyrt spel, utan mer som sociala figurer runt om kring oss– då går det att ordna, säger han.

– Vi skulle kunna skapa en illusion av att de finns mer på riktigt i världen, att vi uppfattar dem som verkliga figurer. Barn skulle kunna ha dem som kompisar, som de kan utveckla en relation till och ha omkring sig hela tiden.

Ungefär som 1980-talets Tamagotchis, men i digital kostym, menar Björn Thuresson. Han tänker sig en plattform som är enkel, billig och lätt att ta med sig – en bildskärm i behändig storlek, kopplad till en molntjänst på nätet och som endast är till för att leva och umgås i Pokémonvärlden.

Men om man vill ha något mer handfast, att ta på och hålla i handen – vad säger en robotikforskare?

Danica Kragic, professor i robotik.

Dagens robotar har redan förmågor som kan upplevas som magiska – de kan flyga, krypa uppför väggar och står för avancerade kraftprov, påpekar Danica Kragic , professor i robotik.

– Möjligheterna är oändliga. Med hjälp av sensorer och annan teknik blir robotar ett slags varelser med extra power. Tillför vi exempelvis gps-utrustning blir de supernavigatörer och lägger vi till avancerad beräkningsteknik kan de förutspå framtiden, säger hon.

Både Danica Kragic och Björn Thuresson faller för Klas initiativ att skriva till KTH.

– Han visar en så oerhört positivistiskt grundsyn – att allt går att lösa bara man har kunskap och engagemang. Jag har samma inställning själv och slutar aldrig tro på att begåvade människor som arbetar systematiskt kan ta fram forskning som förändrar världen, oavsett vilka frågor det handlar om, säger Björn Thuresson.

 Danica Kragic säger att det är viktigt att hålla drömmar vid liv, även för en forskare:

– Givetvis måste vi förhålla oss till fakta, men det kan också vara begränsande och hämma kreativitet. Ibland måste man fortsätta att tro och hoppas på det som anses overkligt. Man får inte ge upp bara för att andra i omgivningen tycker att man verkar lite konstig.

Rektor Sigbritt Karlsson  har ännu inte svarat Klas. Först vill hon rådfråga den forskare som hon tänkt hänvisa till.

– Jag blir både glad och rörd av att han kom på idén att vända sig till ett universitet med sin fråga.

– Kanske kan han bli en framtida uppfinnare och KTH-student – vem vet, säger Sigbritt Karlsson.

Text: Christer Gummeson