Till innehåll på sidan
Ny statistik visar hur karriären sett ut för 2000-talets biträdande lektorer på KTH. (Personerna på bilden är inte kopplade till artikelns innehåll) (Foto: Jann Lipka)

”En del blir inte bemötta på rätt sätt”

Publicerad 2015-01-23

KTH:s fakultet blir alltmer jämställd. Samtidigt finns det tecken som tyder på att alla talanger inte får samma chans.

Sophia Hober

Personalavdelningen har tagit fram statistik över alla som anställts som biträdande lektorer från 2002 och framåt. Ur materialet kan man utläsa vilka karriärsteg de tagit, hur många som slutat och om det finns skillnader mellan män och kvinnor.

Siffrorna visar att tre av tio biträdande lektorer har slutat sedan början av 2000-talet. Mestadels handlar det om en naturlig omsättning. Men flera avhopp tyder på att en del forskningsmiljöer inte tar hand om de unga talangerna på rätt sätt.

– Det är allvarligt. Varje individ som slutar på grund av brister i arbetsmiljön är ett misslyckande för oss, säger Sophia Hober, dekanus på KTH.

Att en del biträdande lektorer väljer att sluta är inte uppseendeväckande, enligt Sophia Hober. De kanske får ett annat bättre erbjudande eller så upptäcker de att anställningen på KTH inte motsvarar deras förväntningar. Inte så konstigt när man är i början av sin karriär, menar hon.

Däremot ser hon tecken på att vissa biträdande lektorer slutar på KTH av ”fel” skäl – att de inte fått rimliga förutsättningar för att utvecklas inom sitt forskningsområde.

– En del hamnar i en miljö där de inte blir bemötta på rätt sätt för att kunna göra ett bra jobb.  Som ung forskare behöver man vara i ett sammanhang där det finns utrymme att diskutera och producera egen forskning, säger Sophia Hober.

”Tragiskt att säga nej”

Exempelvis tvingas en del biträdande lektorer ägna en alltför stor del av sin tid åt undervisning. Enligt KTH:s regler ska högst 30 procent av arbetstiden gå till att undervisa.

– Det finns flera fall där biträdande lektorer undervisat upp till 60 procent av sin arbetstid. Då blir det i praktiken omöjligt att hinna bygga upp en egen forskningskarriär, säger Sophia Hober.

Enligt KTH:s karriärssystem Tenure Track har nyanställda biträdande lektorer fyra år på sig att kvalificera sig för en befordran till lektor.

För att nå dit krävs att man uppvisat självständighet som forskare: publicerat egna artiklar, dragit in forskningspengar och skaffat sig erfarenhet av att leda forskningsprojekt. Uppnås inte kraven inom fyra år har man, enligt högskoleförordningen, ingen rätt att vara kvar på sin anställning.

Ibland upptäcks kvalifikationsbristerna vid den halvtidsutvärdering som görs efter två år. Men då är det nästan för sent. Den unga forskaren får mycket svårt att komma ikapp den förlorade tiden för att ta igen det som saknas i CV:et.

– Det är tragiskt att behöva säga nej till en befordran när man misstänker att personen i fråga inte haft en rimlig chans att kvalificera sig till lektor, säger Sophia Hober, som har många års erfarenhet av befordringsärenden på KTH.

Bidrar till nya tänkesätt

Siffermaterialet över 2000-talets biträdande lektorer är inte tillräckligt stort för att vara statistiskt säkerställt, totalt handlar det om 175 personer. Men det är ändå ett viktigt underlag i analysen av unga forskare och lärares karriärmöjligheter vid KTH, enligt Sophia Hober.

Bland annat visar antalet avhopp en markant skillnad mellan olika skolor. Vid en av KTH:s skolor har hälften av de biträdande lektorerna sagt upp sig, vid en annan har samtliga stannat kvar.

Statistiken rubbar den invanda föreställningen om att KTH främst rekryterar forskare ur de egna leden.  Fyra av fem biträdande lektorer som anställdes under perioden har disputerat vid andra lärosäten. En positiv utveckling, enligt Sophia Hober.

– Det är en bra siffra. Att majoriteten kommer från andra lärosäten bidrar till mångfald och inflöde av nya idéer och tänkesätt.

Siffrorna ger också hopp om en mer jämställd fakultet. Statistiken, i och för sig mycket avgränsad, motsäger den traditionella bilden inom forskarvärlden att andelen kvinnor minskar kraftigt ju högre upp man kommer på karriärstegen – fenomenet kallas det läckande röret. 

I den undersökta gruppen ligger andelen kvinnor stadigt runt 30 procent för både biträdande lektorer, lektor och professorer.

Betyder det här att KTH fått bukt med det läckande röret?
– Ja, för just de individerna som omfattas av statistiken verkar det så. Men populationen är för liten för att man ska kunna dra långtgående slutsatser.

Text: Christer Gummeson