Till innehåll på sidan

Eco-bil skapas med CDIO-modellen

Lovisa Stjernlöf var med i teamet som byggde årets Eco-bil på KTH.
Lovisa Stjernlöf var med i teamet som byggde årets Eco-bil på KTH. Hon satt också bakom ratten vid tävlingen i Tyskland. (Foto: Christer Gummeson)
Publicerad 2010-10-06

På Design- och produktprogrammet är CDIO-modellen väl beprövad. Här har den funnits med redan från start. Nu 7 år senare, pågår en översyn för att komma vidare och säkra CDIO-tråden genom hela utbildningen.

Varje år deltar studenter från KTH med egenhändigt konstruerade miljöbilar i Shell Eco Marathon i Tyskland. Då gäller det inte att köra så fort som möjligt utan att komma så långt som möjligt på så lite bränsle som möjligt. I år deltog 220 lag från 24 länder. Ett KTH-lag belönades för sin motorkonstruktion med ett pris för teknisk innovation.

Eco-marathon bilarna är ett handfast resultat av projektarbeten för mastersstudenter, huvudsakligen från Design och produktframtagning, Maskinteknik och Farkostteknik. Det är projekt som ger studenterna träning i många av de moment som ingår i CDIO-modellen.

Claes Tisell, Design- och produktframtagning
Claes Tisell, Design- och produktframtagning

– Du behöver ju mycket kunskaper utöver de rent tekniska för att ro i land ett sådant här projekt. Man jobbar till exempel i stora grupper och samarbetar med studenter från flera olika program och kurser, man har dåliga indata och måste utgå från en hel del antaganden, påpekar Claes Tisell, programansvarig på Design- och produktframtagning.

Design och produktframtagning är ett relativt nytt program, det startade 2003. Då hade CDIO-initiativet varit igång några år och det nya programmet utformades redan från början efter CDIO-modellen.

– Många av de här CDIO-aspekterna föll sig också rätt naturligt här. P-programmet är ju sprunget ur Maskinteknik, som av tradition är en väldigt tillämpad utbildning, förklarar Claes Tisell.

Masterstudenternas bilbyggande passar förstås som hand i handske in i CDIO-modellen. Men på P-programmet har man arbetat metodiskt för att tillämpa metodiken även i grundutbildningen. Där finns visserligen inte utrymme för lika omfattande uppgifter ”från ax till limpa” men i de programspecifika kurserna får studenterna arbeta mycket med modellbygge och kortare projekt.

– Det är svårt att styra de stora kurserna som läses av många program. Men parallellt med ämneskurserna läser våra studenter alltid en programspecifik kurs. De kurserna kan vi ju styra och där knyter vi ihop kunskaperna från baskurserna, säger Claes Tisell.

Trots att CDIO-modellen är så väl etablerad på programmet pågår sedan i våras en ganska omfattande översyn.

– Vi har integrerat mycket av CDIO i vår utbildning men vi vet inte hur väl alla aspekter är tillgodosedda. Vad vi vill göra nu är att se över helheten så att vi verkligen har den här röda tråden genom hela utbildningen, förklarar Claes Tisell.

Han tror för egen del att det finns utrymme för förbättringar när det gäller vissa moment, framförallt på examinationssidan. Det handlar också om att se till att det finns en progression i utbildningen även när det gäller mjukvara som kommunikativ förmåga och samarbetsförmåga.

– Rapportskrivning till exempel kan ju inte göras i en kurs och sedan är det klart. Och det räcker inte heller att studenten på nästa kurs skriver ytterligare en rapport på samma nivå, säger Claes Tisell.

Ur programsynpunkt gäller det också att säkerställa att studenterna får med sig alla de teknikkomplementära kunskaper som ingår i CDIO-modellens fem huvudmoment, Entreprenörskap och innovation, Hållbar utveckling, Teamwork, Kommunikation och Ingenjörsmässighet.

– Svårigheten är att de här momenten ligger utspridda i olika kurser. Och det är heller ingen bra lösning att starta särskilda kurser i exempelvis teamwork. CDIO går ju ut på att se till hela kedjan, de här momenten ska genomsyra hela utbildningen.


Text: Ursula Stigzelius