Till innehåll på sidan

"Det finns två typer av professorer"

Johan Lind, professor i kärnkemi
En del forskare drivs av nyfikenhet, andra drivas av prestige, säger kärnkemisten Johan Lind. (Foto: Peter Larsson)
Publicerad 2010-11-10

1966 kom en ung man in på KTH. Han skulle bli teknolog. Med åren växte både kunskaperna för kärnkemi och det yviga skägget.
44 år senare är Johan Lind inte bara nybliven professor i kärnkemi, han matchar också tämligen bra den gängse uppfattningen av hur en vetenskapsman ser ut.

Sök på Google på "Professor". Byt till fliken "Bilder". Jepp, vit labbrock, glasögon och stort skägg är vad som gäller. Det är dock en bild av forskare och professorer som håller på att försvinna, och det i samma takt som de akademiska förutsättningarna förändras.

Johan Lind, professor i kärnkemi på KTH, berättar att när han var ung doktorand rådde en tämligen stor forskningsfrihet.

– Vi hade väldigt fria tyglar som unga forskare på KTH. Det är ovanligare i dag, numera blir doktoranden ofta tillsagd vad hon eller han ska göra, säger Johan Lind.

Den där friheten, menar Johan Lind, är värdefull.

– Kunskap som man förvärvar helt själv sitter så mycket bättre än den man enbart läst sig till. För min del innebär forskningsfriheten att jag är mycket kunnig i dag, och jag kan ge bra handledning för de studenter som vill ha det, säger han.

Han placerar sina båda händer bakom huvudet och väger lite på stolen. Vi sitter i fikarummet på avdelningen för Kärnkemi på KTH. På väggen hänger en filmaffisch. Wild at Heart.

Johan Lind berättar om studenter med ett stort filmintresse och om filmklubbar, och kommer in på en särskilt duktig doktorand som förutom forskningen hinner med studentspexande och fiolträning. 20 timmar fiolträning varje vecka, närmare bestämt.

Nyfikenhet och prestige

Johan Lind lutar sig lite framåt, stolens ben når åter golvet. Han säger att det finns två typer av professorer. De som drivs av nyfikenhet och de som drivs av prestige.

De senare har han inget till övers för.

– Det är omöjligt att jobba med de prestigefyllda, och jag har lärt mig att sortera bort dem. Hur man märker vilken sort en professor är? De nyfikna är fokuserade på att lösa problem, säger Johan Lind.

En av dessa nyfikna professorer är Johan Linds gamla studiekamrat Gábor Merényi som han haft ett konstant och lyckat samarbete med sedan 1978. Tillsammans har de skrivit runt 100 vetenskapliga artiklar. Två, tre stycken av publiceringarna är de inte riktigt nöjda med, resten är riktigt bra, säger Johan Lind.

– Vi kompletterar varandra på ett underbart sätt. Jag är snabb och duktig på att laborera, Gábor är analytisk och skriver mycket bra. Men visst bråkar vi mycket. Gapar och skriker på varandra i korridoren, säger Johan Lind, och skrattar.

Dörren till fikarummet slår igen. Forskarkollegan Gábor Merényi som anlänt för att äta sin lunch. Han hälsar artigt, och ler åt Johan Linds beskrivning av deras högljudda argumentationer i korridorerna.

Johan Lind har hunnit med en hel del under sina snart 40 år som forskare. Ett område han jobbat mycket med är fria radikaler, skadliga molekyler som bildas i människokroppen när syret omsätts. Den substans som bildar de allra farligaste fria radikalerna heter peroxynitrit.

– Det fanns tidigare en idé från en forskare om peroxynitrit som varken jag eller Gábor Merényi trodde på. Så vi gjorde om hans beräkningar. Efter ett tag fick vi med oss ytterligare några forskare, bland annat från en israelisk forskargrupp, och efter ytterligare en tid kunde våra forskningsresultat också bekräftas av andra.

10 000 publiceringar

Tyvärr tog det närmare tio år för resultatet att slå igenom på allvar. Under samma tid lades enormt mycket tid och resurser på forskning inom området, på tre år steg antalet publiceringar i ämnet från 10 till 10 000 stycken.

– Vår forskning var viktig eftersom läkemedelsindustrin vid den här tiden pumpade in enorma pengar för att hitta en antioxidant, en lösning på problemet. Vi fann att problemet måste lösas på ett annat sätt, säger Johan Lind.

Gábor Merényi mumlar något ohörbart mellan tuggorna – han ser inte riktigt ut att hålla med Johan Lind. En av de beryktat vilda diskussionerna bryter dock inte ut.

Jag undrar vad Johan Lind tycker är det mest spännande med att forska.

– Det är när man har samlat på sig massor av information och får ihop något av den. Att man får ihop pusselbitarna. När man stöter på något som på papperet ser helt omöjligt ut, men sedan hittar en lösning som gör att man kan gå vidare.

Johan Lind förtydligar hur han ser på forskning och problemlösning.

– Först måste du så klart hitta ett problem, och sedan sätta dig in i det. Du ska inte tro på vad alla andra forskare säger om det. Du ska själv skaffa dig en bild av vad det handlar om innan du tittar på vad andra sagt, tyckt, skrivit eller till och med vet. Det är ett bra sätt att angripa ett problem.

Han börjar åter väga på stolen, och suckar lite tyst.

– Det är mycket som har publicerats som inte borde publicerats.

Både Johan Lind och Gábor Merényi skrockar, och tittar på varandra en kort sekund.

Fosfatbristen allvarligast

Vilka stora samhällsproblem skulle Johan Lind vilja lösa genom forskningsområdet kärnkemi? Många, visar det sig.

– Fosfatbristen. Om 20 år är världens fosfatresurser slut, säger han.

Det är ett problem eftersom fosfat en av de strategiskt viktigaste råvarorna i världen. Bland annat är det en av de tre huvudingredienserna i konstgödsel.

– Vi måste bli bättre på att exempelvis återvinna fosfor. Som det ser ut i dag hamnar den på botten av Östersjön. Ett annat problem är att bli av med mängden kadmium som kommer med fosfor, det är ett lika stort problem som kvicksilver, säger Johan Lind.

Han fortsätter med fler exempel. Som att utvinna mer energi ur uran än vad som gjorts i dag, eller vikten av att hitta ny antibiotika då bakterier utvecklar allt fiffigare sätt att komma runt antibiotikans verkan. Det senare skulle kunna handla om helt nya modeller för hur medicinerna ska fungera.

– Det här är något staten måste ta tag i. Läkemedelsindustrin är inte intresserad, det handlar om för lite pengar för dem. De satsar hellre på exempelvis blodtrycksdämpande mediciner som patienterna är beroende av varje dag, säger Gábor Merényi.

Johan Lind nickar jakande. Den här gången är de båda forskarkollegorna överens.


Text: Peter Larsson.