Till innehåll på sidan
Två phösare från Medieteknik, Alex och Linnea, leder en frågestund för nyantagna. (Foto: Håkan Lindgren)

Den stora bulljakten

Publicerad 2016-08-24

Ett gäng teknologer rör sig i märkliga turer över KTH:s borggård. Springer framlänges och baklänges, snurrar runt och gör plötsliga utfall mot varandra. Vad de sysslar med? De jagar bullar.

Höstterminsstart. På Campus KTH samlas nyantagna studenter till olika mottagningsaktiviteter. För ”nØllan” på Medieteknik är det öl & bulle-laboration som står på schemat den här eftermiddagen. En gammal tradition på Medieteknik som i år inleds med ett nytt moment, en bulljakt.

– Det är lite grand som kull men här går det ut på att sno så många ”bullekort” som möjligt från varandra, förklarar phösaren Alex i traditionsenligt rikt dekorerad utstyrsel.

Bullekorten, inplastade bilder på en vetebulle, fästs med en klämma i ett band om halsen på varje deltagare. Och det gäller alltså att rycka åt sig andras kort utan att själv bli av med sitt eget.

Utan eget kort får ingen fortsätta jakten oavsett hur många andras kort som hen hunnit rycka åt sig. Deltagare som förlorat sitt kort måste istället uppsöka en ”frågestation” för att kvalificera sig för ett nytt bullekort att hänga om halsen.

Phösare övervakar

Phösaren Tasola tävlar i bulljakten mot Elin Forsberg, nybörjarstudent.

Jakten kommer snabbt igång. Men att freda sitt eget kort verkar inledningsvis vara minst lika svårt som att rycka åt sig andras. Redan efter fem minuter bildas en lång kö av kortlösa tävlande vid frågestationen. Phösarna Alex och Linnea har fullt sjå med att smattra fram frågor.

– Hur mycket väger en blåval? Hur många decibel har en kaskelots klickljud? Hur många yngel föder en sjöhäst?

De som svarat rätt ilar genast tillbaka till borggården dit tävlingen koncentrerats, med sitt nya kort om halsen. Man tävlar i lag med både nyantagna och äldre teknologer i varje lag.  Frackklädda phösare och nyantagna med halsdukar i grönt, blått och rött, medietekniks sektionsfärger, som nØllesymbol jagar lika ivrigt.

Stilarna är lika många som deltagarna, man kan springa baklänges eller framlänges, stelna i ställningskrig, lura bakom en häck, plötsligt kasta sig åt sidan eller snurra runt och överraska en förföljare.

En grupp phösare övervakar att allt går rätt till.

– Ingen fight, ropar en av dem till ett par tävlande som är på väg att gå i närkamp med varandra.

Nöjd med tävlingen

Snabbhet och finurlighet är det som gäller, det är inte tillåtet att knuffas eller brottas med varandra.

Det envisa duggregnet verkar inte bekymra någon men efter en halvtimme märks en viss avmattning. Tävlingsledningen blåser av och kallar till återsamling i META, medietekniks sektionslokal.

Samuel Westman-Granlund har, trots stenhård satsning på borggården, bara lyckats erövra ett kort och hans lag deltar inte heller toppstriden. Men han är ändå nöjd med tävlingen.

– Det var kul, bättre än väntat faktiskt. Det var många som hittade på roliga sätt att ta korten på, kommenterar han.

Vinnande laget får priser av Marre, phösare.

Samuel siktar på ett yrke inom ljud-branschen och tycker att Medieteknik var ett ganska självklart val utifrån det intresset.

– KTH är ju bäst!

Vinnare belönas

När lagen, med namn som Flygande Holländarna, Krångliga Krabban och Magi-karparna, redovisat sina resultat står laget My little Dory som solklar vinnare med 30 erövrade kort.

Johannes Loor, en av deltagarna i det vinnande laget är svettig och glad.

– Det var jättekul, jag älskar sådant här – speciellt när man vinner. Hur många kort jag själv tog? Kan vi låta det vara osagt?

Lagkamraten Celina Zander tycker inte att det där med att vinna var så viktigt. Det var andra förmågor i laget som säkrade vinsten medger hon glatt, själv tog hon inte ett enda kort. Tävlandet i sig intresserar henne mer.

– Jag kanske vill in i spelbranschen i framtiden. Jag kollade runt på en massa olika program, har alltid haft mera bredd än spets och Medieteknik verkar innehålla många intressanta kurser.

Det vinnande laget belönas med utmärkelser i form av var sin bulle-badge. Efter prisceremonin fortsätter laborationen med bland annat ätande av icke inplastade bullar.

Text: Ursula Stigzelius