Den perfekta doktoranden?

Publicerad 2017-05-03

Produktiv och bidrar till tillväxt. Det är bilden av den idealiske doktoranden. Men hur påverkar det forskningen i stort? Risken är att forskning som genererar resultat på längre sikt tvingas stå tillbaka, varnar forskare.

Erik Joelsson, forskare i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, har undersökt samhällets styrning av forskarutbildningen från efterkrigstiden fram till i dag. Samhällets vilja att påverka har ökat – före kriget fanns inga uttalade krav på samhällsnytta, forskarutbildningen var ett personligt projekt, främst för bättre bemedlade män.

Från 1960-talet och framåt kommer reformer om breddad rekrytering och jämställdhet, ökade krav på excellens och professionalisering. Erik Joelsson ringar in hur den typiske doktoranden sett ut genom årtiondena – från 1940-talets bildningsideal till dagens innovatörsideal, där doktoranden är en forskare som bidrar till den allmänna välfärden genom att ta fram produkter och tjänster.

– Idealen speglar den rådande tidsandan. När forskarutbildningen har blivit dyrare är det tydligare att samhället vill ha tillbaka så mycket som möjligt av investeringen, säger han.

Forskningens frihet

Utbildningen av unga forskare har blivit en nyckelfaktor för att vidmakthålla och stärka Sveriges konkurrenskraft.

– Genom att hålla en hög kompetetens inom innovationssektorn kan man motverka att strategiskt viktiga industrier flyttar utomlands, säger Erik Joelsson.

Baksidan är att forskningens frihet får stryka på foten.

– I takt med finansiärernas hårdare styrning minskar utrymmet för forskares egna initiativ. Forskning som inte är direkt tillämplig, men som kan bidra med viktiga pusselbitar i ett vidare perspektiv, får inte plats på samma sätt längre.

Hur ser den perfekta doktoranden ut i framtiden?

Erik Joelsson ser framför sig en mer specialiserad forskarkår, som rör sig inom alltmer begränsade områden med doktoranden som en mindre kugge i ett större maskineri. Utrymmet för egna initiativ minskar, styrningen från externa finansiärer ökar, liksom beroendet av handledaren.

Färre doktorander

Den tilltagande professionaliseringen, där doktoranders ekonomiska villkor förbättrats genom anställning, kan leda till att universiteten tvingas skära ned på antalet forskarstudenter, befarar Erik Joelsson.

– Med färre doktorander är risken är att vi får sämre forskningsmiljöer, med urvattnade doktorandseminarier och en verksamhet som är mindre kreativ och mer styrd efter vad finansiärerna efterfrågar.

Erik Joelsson vill korta ned forskarutbildningen från fyra till tre år genom att förlägga en del kursmoment till masternivån. På så sätt får fler chansen att pröva forskartillvaron innan de bestämmer sig för att gå vidare. Samtidigt får institutionen råd att anställa ytterligare doktorander.

– I dag är flera delar i forskarutbildningen inte så relevanta eller gör inte någon större nytta för avhandlingsarbetet, så de skulle kunna flyttas över till masterutbildningen.

Trygg anställning

 Även Andrea de Giorgio, ordförande i KTH:s doktorandsektion, ser positivt på en nedkortad doktorandutbildning. Han hänvisar till att flera andra europeiska länder, bland annat hans hemland Italien, har tre-åriga utbildningar.

– Om det skulle leda till lägre kostnader och att fler doktorander kunde anställas vore det utmärkt. Doktorander som finansieras genom stipendier är ett sämre alternativ, då tryggheten försämras. En stipendiefinansierad doktorand har inte samma rättigheter som de som har doktorandtjänst och får inte heller samma känsla av tillhörighet, och är därför inte lika benägen att bidra till sin institutions forskning på längre sikt.

Han tror också att det är möjligt att flytta vissa kursmoment från doktorandnivå till masterutbildningen.

– Men man måste vara noggrann med vilka delar man flyttar. Vissa kurser och kursmoment behöver fortfarande vara förbehållna doktorander för att forskarutbildningen ska kunna hålla en tillräckligt hög nivå, säger Andrea de Giorgio.

Erik Joelsson vill att det ska vara lättare att avbryta forskarutbildningen utan att det blir ett alltför stort personligt nederlag, exempelvis genom att man kan tillgodoräkna sig de poäng man tagit. Han anser också att man även i fortsättningen ska kunna finansiera forskarstudier med andra former än enbart doktorandanställning.

– Sammantaget skulle det öka viljan och möjligheterna för fler att pröva på att forska. Jag tror det skulle gynna både individen och forskningen i stort, säger Erik Joelsson.

Text: Christer Gummeson

Fakta:

  • Erik Joelsson har i sin avhandling ”Från utvald till utbildad” undersökt Statens offentliga utredningar åren 1945-2004 i syfte att följa hur synen på doktoranden och forskarutbildningen förändrats.
  • 1963 års forskarutredning och reformen 1969 innebar att forskarutbildningens normalstudietid blev fyra år. Stipendiesystemet byggdes ut och meriteringsanställningar blev vanligare.
  • 1998 års reform innebar en skärpning av kraven på finansiering, handledning och studieplan.
  • 2002 återkom kravet på trygghet i form av anställning. Utredningen betonade också vikten av en forskarutbildning som genererar tillväxt, innovation och excellens.
Till sidans topp