Till innehåll på sidan
Anna Delin
Anna Delin forskar om spinntronik, framtidens elektronik. (Foto: Håkan Lindgren)

Anna mutar in Sverige på nanokartan

Publicerad 2011-11-07

Anna Delin, nybliven professor inom teoretisk nanomagnetism, är en av forskarna som mutar in Sverige på nanokartan. Hennes forskningsmål är att förstå grundprinciperna för spinntransporter och magnetism i olika nanosystem.

Anna Delin sprider ett lugn omkring sig även om schemat och logistiken för att få ihop jobb och vardag med lämning och hämtning av barn är späckat. När vi träffas för första gången är hon lite irriterad på någon som ödslat henens tid på grund av dålig planering.

Ironiskt nog slutar det med att jag ödslar hennes, då intervjun på 1,5 timme försvinner med en kraschad mobiltelefon. Ännu mer ironisk blir händelsen då intervjun som försvann handlade om just det Anna spenderat större delen av 2000-talet på att forska kring – kvantmekaniska beräkningar på hur vi genom magnetisk nanoteknik, eller spinntronik, ska revolutionera hur vi överför och lagrar data i framtidens datorer, mobiltelefoner och elektronik.

– För mig är det de långsiktiga perspektiven som är intressanta. Att få ge mig in och titta på nya områden där få tidigare varit. Jag är väldigt nyfiken, och vill alltid lära mig nya saker. Det är en viktig drivkraft för mig både som person och forskare. Jag vill inte fastna i gamla hjulspår.

Så det var kanske tur att Anna Delin läste och blev klar fysiker under värsta lågkonjunkturen på 1990-talet, för det fanns inga jobb, och hon valde att forska vidare. Efter att hon disputerat i fysik 1998 valde hon att åka utomlands och göra sin post doc, först ett år i Berlin och sedan tre år i Trieste. Där hade hon funnit en forskarkollega, Tosatti, som också ville fördjupa sig kring magnetism i nanotrådar.

– Vi ville titta på metaller som nästan är magnetiska, men inte helt, och se om de kunde bli magnetiska när de var i nanotrådform. Vi gjorde en del intressanta upptäckter som vi även fortsatte att utforska efter att jag flyttat hem och blivit docent vid KTH, säger Anna Delin

Magnetism hos ädelmetallen platina

År 2008 publicerade de sina rön om ädelmetallen platina som i mycket tunna trådar blir magnetisk, trots att platina normalt sett är en omagnetisk metall. På samma sätt försvinner magnetismen om man vrider på den.  Den nya effekten fick namnet kolossal magnetoanistropi, CMA, och är exempel på hur annorlunda magnetism i nanosystem beter sig jämfört med i vanliga magneter eller enskilda atomer.

– Det jag intresserar mig för är transportegenskaperna i nanosystem. Det man vill överföra är information, och de transporteras normalt via elektroner, men eftersom elektronerna alstrar värme, vill man hellre nyttja spinnvågor vilka man kan tänka sig som vågor på en vattenyta.

Men Anna Delin nöjde sig inte med att studera spinntransporter i instabila system som metalliska nanotrådar. Tillsammans med en doktorand började hon även studera molekylär elektronik.

– Tanken var att närmare studera transportegenskaperna i stabila system som man verkligen kan bygga något med. Organiska molekyler är väldigt, väldigt stabila och har riktade bindningar, så därför gav vi oss på dem, säger hon.

Söker pengar varje månad

Anna Delin samarbetar nu även med en grupp forskare i Uppsala, som utvecklat beräkningmetoder för att studera dynamiken i nanomagnetism.

– I stället för att svara på frågan om magnetism finns och i så fall åt vilket håll den pekar, tittar vi på hur magnetismen och spinnvågorna rör sig. Det är ungefär som att titta på en film i stället för en statisk bild, och det är klart man hellre tittar på en film! Det är så vi gått vidare och vill bland annat undersöka hur man kan åstadkomma spinnvågor i omagnetiska molekyler.

Att bli professor tycker hon är roligt, och för en person som Anna, som ständigt söker nya utmaningar, är det en naturlig utveckling.

– Visst känns det givande, men det förändrar inget. Jag kommer att fortsätta forska och söka pengar. Professorstiteln innebär inte att medlen börjar rulla in.

Anna Delin berättar att hon gör minst en ansökan i månaden för att finansiera sin forskning. Det kan röra allt ifrån datortid, att vara med på ett hörn i någon annans ansökan till att söka medel helt själv. Uppskattningsvis tror hon att 20–25 procent av hennes tid går åt till att söka anslag.

– Man blir något av en entreprenör, eller ”Me Incorporated”. Eftersom forskningsanslagen är konkurrensutsatta blir alla forskare lite som egna företagare, säger hon.

Undervisning berikar forskningen

I det stora hela tror att det är bra att forskningsanslagen är konkurrensutsatta och att det höjer forskningskvaliteten.

– Jag blir tvungen att läsa och sätta mig in i saker jag annars inte skulle gjort när jag skriver ansökan med andra. Det kan vara experimentalister som gör något och då måste jag läsa igenom deras ”paper” för att se hur jag ska bidra, säger hon.

Anna trivs väldigt bra i rollen som forskare, och även med att undervisa.

– Jag bestämmer väldigt mycket själv vad jag gör och kan ägna ganska mycket tid åt det jag är intresserad av. Forskning och undervisning kompletterar varandra. När man måste förklara för andra vad man sysslar med, upptäcker man ofta själv vad man bara accepterat och egentligen inte förstått. Man ser luckorna och får en djupare förståelse för ämnet. Det är viktigt att undervisa för att bli en bra forskare.

Nykläckta forskare och doktorander vill hon uppmuntra till att söka post doc utomlands.

– Att komma ut i andra miljöer, med andra människor och perspektiv som skiljer sig från det vi tar som självklart, berikar det man forskar på och ger forskningssprång, säger Anna Delin.

Text: Suzanna Nilson

Träffa och samtala med KTH:s nya professorer 17 november