Små japanska steg förbättrar utbildningen
Täta men korta möten som samlar alla lärare inom ett program och tar sikte på små men direkt genomförbara förbättringar. Det är Kaizen, en modell för att skapa bättre programkänsla och tydligare kopplingar mellan kurserna inom ett program.
Termen Kaizen är hämtad från Lean-filosofin och ordet är en sammansättning av de japanska orden kai, väg och zen, god. På svenska brukar det översättas med ”ständiga förbättringar”. Syftet är just att uppnå en kontinuerlig utveckling förklarar Leif Kari som fram till årsskiftet var programansvarig på Teknisk fysik där modellen tillämpas.
– Att ta små steg, genomföra små förändringar innebär mindre risk. Därför blir det också lättare att genomföra små förändringar omgående. Annars fastnar man lätt i tänkandet att ”det där är något vi ska komma ihåg vid nästa kursplanering”. Och möjligheten att direkt kunna påverka kurserna uppskattas av lärarna, säger Leif Kari.
På Teknisk fysik har Kaizen använts sedan läsåret 09/10. Men först ut med Kaizen på KTH var Farkostteknikprogrammet där modellen infördes av Sören Östlund något år tidigare. På flera andra skolor och program diskuteras liknande modeller.
Typiskt för Kaizen både på Farkostteknikprogrammet och på Teknisk fysik är att mötena hålls ofta, varannan eller var tredje vecka, men inte tillåts pågå särskilt länge, sällan mer än en timme. På Teknisk fysik är avsikten att samla alla lärare i obligatoriska kurser på årskurs 1–3 inom programmet. Det innebär lärare från fyra olika skolor, dessutom deltar programansvarig, programhandläggare, studievägledare och studeranderepresentanter.
– Utgångspunkten var frågan hur man kunde få lärarna att bli mer involverade i programmet, och ta vara på deras detaljkunskaper om kurserna. Vi ville också få både lärare och studenter att förstå hur kurserna hänger ihop, förklarar Leif Kari.
Den effekten tycker han också att Kaizen-arbetet har gett. Lärarna har fått bättre grepp om vilka förkunskaper de kan förvänta sig att studenterna har, och även vilka kunskaper studenterna behöver ha med sig till nästa kurs.
– På det sättet har vi till exempel kunnat identifiera varför vissa kurser anses svåra. Typiskt är att de kurserna kräver mycket förkunskaper från flera olika tidigare kurser. Vet man det kan lärare och studievägledare också ge studenterna bättre information om vilka reella förkunskapskrav som gäller.
I vissa fall har samarbetet också lett till justeringar i kursupplägget. Det gäller till exempel några kurser som läses parallellt där enstaka moment i den ena kursen behövt tidigareläggas för att studenterna ska kunna hänga med i delar av den andra kursen.
– Men det har varit färre sådana justeringar att göra än vad vi trodde från början. Det visade sig faktiskt att kopplingen mellan kurserna redan var tämligen god.
Till skillnad från farkostprogrammet där man valt en annan form för studentmedverkan har Teknisk fysik redan från början haft studentrepresentanter med på Kaizen-mötena.
– Det är otroligt bra att ha studenterna med. Det gör ju att informationsutbytet sker omedelbart i arbetet. Och om lärare och studenter inte har samma uppfattning om en fråga kan vi reda ut det på en gång.
Text: Ursula Stigzelius
