”Det är i Kina det händer – inte här”
Nyexaminerade elektroingenjören Andreas föll för Peking
När 20-årige elektrostudenten Andreas Lindgren klev av planet i Shanghai möttes han av 40-gradig, fuktig värme. Och kände på en gång att han var hemma. I dag, fyra år senare, talar han flytande kinesiska och tänker vara med och bygga framtidens Kina.
Inför sitt första besök i mångmiljonstaden Shanghai visste Andreas Lindgren egentligen ingenting om Kina. Nu har han kommit att älska landet där visserligen många utländska ingenjörer arbetar, men inte alla känner sig så hemmastadda i.
– Det är i Kina det händer. Kineserna har en stark framtidstro: allt ska bara bli bättre. Det finns ett sådant kraftfullt fokus på en ljusare framtid, säger Andreas Lindgren.
Han tog ut sin civilingenjörsexamen i början på maj och befinner sig just nu på en sex veckors jobbsökarturné i huvudstaden Peking. Flera svenska företag där har visat intresse för hans tjänster. För vem vill inte dra nytta av någon som bräckte den kinesiska kulturmuren?
– Det finns två reaktioner efter mötet med Kina. Antingen fastnar man eller så kommer man aldrig mer tillbaka. Och jag trivdes så oerhört bra på en gång. Det var klimatet, det fascinerande språket och den avslappnade atmosfären som fick mig på fall, säger han.
På en gång blev han också varse om Kinas framfart, att det var ett land på uppgång som han ville lära sig mer om för att förstå vad som var på väg att hända.
Andreas Lindgren tillbringade en sommarmånad i Shanghai, där han pluggade språk, historia och kultur vid Fudan University. Ett år senare var han tillbaka för två terminers språkstudier, fast besluten att komma in ordentligt i den kinesiska kulturen. Halva dagarna ägnade han åt studierna, och den andra halvan till att lära känna kineser:
– Jag gjorde ett medvetet val att inte träffa några svenskar under det året. Det finns annars stora möjligheter att falla i fällan och äta ”swedish meatballs” med sina landsmän varje kväll i Shanghai.
Tog till sig kinesiska vanor
I stället sökte han kontakter med kineser via forum på internet. Han fick stort gensvar och träffade främst inhemska studenter som han gick ut och åt med. Det finns ingen fikakultur i Kina, men restaurangsvängen är mycket stor i Shanghai, säger han.
– Detta var helt avgörande för att kunna komma in i det kinesiska samhället och för att lära mig språket. Under mitt år i Shanghai pratade jag svenska, ungefär 3 procent av min tid, medan mina kurskamrater säkert talade svenska under mer än hälften av tiden där. Så där fick jag ett ordentligt försprång.
Och det som många utlänningar stöter sig på i det kinesiska vardagslivet tog Andreas i stället till sig:
– Många svenskar tycker att det känns lite ociviliserat med en del av kinesernas vanor: att de sörplar när de äter, att de rapar och att de spottar på gatan. Själv tyckte jag det kändes avslappnat och skönt. För mig blev reaktionen: Jaha, om de sörplar, ja, då kan jag också äta på ett avslappnat vis, och själv sörpla om jag vill.
Under sin första Kina-vistelse tänkte han inte särskilt mycket på en framtida yrkeskarriär i landet. Det kom senare och blev en välkommen motivationsfaktor när han tragglade glosor sex timmar om dagen under sitt år i Shanghai.
– Jag ser stora karriärmöjligheter i Kina. Många svenskar som jobbar där kan inte alls prata kinesiska. De bor, arbetar och får lön i Kina. Men de lever inte i Kina. De handlar på utländska supermarkets, åker taxi till och från jobbet och går på västerländska fester om kvällarna. Men jag vill leva integrerad i det kinesiska samhället, som jag verkligen har lärt mig att älska.
”Uppenbart varför Kina lockar"
Han fick själv pröva på det utländska utanförskapet när han gjorde sitt ex-jobb vid Jiaotong-universitetet i Peking förra året och då bodde på ett studenthem för utlänningar. Men bara efter några veckor lämnade han det stora, kala och ödsliga studentrummet för en vanlig lägenhet i en annan del av staden.
Rummet hyrde han av ett ungt kinesiskt par. Mannen jobbade på ett IT-företag, kvinnan var ofrivilig hemmafru. Hon sökte arbete, men fick aldrig napp hos någon arbetsgivare eftersom hon var i barnafödaråldern, säger Andreas Lindgren.
Dagen innan han reste hem till Sverige träffade han en annan av sina kinesiska vänner som var arbetslös och just lämnat in en jobbansökan hos ett företag. Konkurrensen var stenhård – tusentals andra kineser var ute efter samma arbete.
– På flygbussen hem till Stockholm blev det så uppenbart för mig vad som drar mig till Kina. I Sverige är allt så klart och färdigt. Vi är ganska nöjda med det som är, vilket kan bli lite tråkigt. Jag älskar Stockholm för det är mitt hem. Men det är inte här det händer. Det är i Kina det händer, det är där det är på allvar. Får jag chansen att vara i Kina och arbeta en lång tid, så tar jag den.
Jobbet som Andreas Lindgren siktar på handlar om att vara den där bryggan över kulturerna som han själv gått över – till stor del tack vare hans språkkunskaper. Många företag i Peking och Shanghai har utländska chefer, och det är inte alltid de kan kommunicera på ett bra sätt med de kinesiska arbetarna och tjänstemännen.
– Min ultimata roll vore att länka mellan både dessa världar. Att kunna kombinera mina kunskaper i teknik med min kännedom om kinesisk kultur vore perfekt, säger han.
Text: Christer Gummeson

