Debatt: När närvaron sjunker

Kristina Palm, Industriell arbetsvetenskap.

Efter att kursen hade varit i gång ett par veckor sjönk deltagarantalet på föreläsningarna drastiskt. Det var pinsamt, speciellt när gästföreläsare från industrin medverkade. Jag hade faktiskt inget bra svar om varför detta skedde. Det hade aldrig hänt mig förut med denna kurs, inte i denna omfattning i alla fall.

Som ambitiös ung lärare på KTH så tänkte jag att det var mitt fel, att det var jag som presterade undermåligt, att kursen inte uppskattades av studenterna och att jag till nästa kursomgång var tvungen att göra radikala förändringar. Och jag som redan förändrat och förbättrat kursen utifrån studenters önskemål från förra kursomgången.

Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga och tänkte att det behöver faktiskt varken vara mig eller kursen det är fel på – det kan ju vara så att studenterna har ändrade förutsättningar och prioriterar sin tid på ett helt annat sätt än tidigare. Av den anledningen hörde jag mig för bland mina kollegor på KTH om de upplevt samma sak. Flera kände igen sig i den plötsliga frånvaron på föreläsningar under läsåret 08/09, med sämre studieresultat som följd.

Några av lärarna var riktigt frustrerade då det ledde till merarbete. I stället för att studenterna kom till föreläsningarna sökte de upp lärarna strax innan tentan för att få saker förklarade för sig – sådant de hade kunnat om de varit på föreläsningarna. Om kursen ger graderade betyg eller ej verkar inte ha någon större påverkan.

Krockar mellan kurserna

Vi vet att studenterna i dag har väldigt många valbara poäng vilket leder till krockar mellan kurserna. Vi vet också att många arbetar parallellt för att få ekonomin att gå ihop och vi vet också att många studenter engagerar sig i kåraktiviteter – inte nödvändigtvis för att det är kul, men för att det ser bra ut i CV.

Detta sker samtidigt som det finns en tydlig trend (om inte annat så från Learning Lab) att undervisningen skall vara mer interaktiv, inte bara när man har små klassar, men även i stora grupper. Dessutom uppmuntras vi lärare att komplettera tentamen med annan examination.

Följden blir att lärare lägger ner alltmer tid på undervisningen (interaktiv undervisning kräver mer tid av läraren – och studenten) samtidigt som studenterna har allt sämre närvaro. Ett alternativ till tentamen är att examinera moment i grupp, genom t ex kryss-seminarier. Vid dessa tillfällen förväntas inte bara att läraren bedömer din prestation ¬– även studentkamrater har betydelse för studentens engagemang.

I en av mina kurser har jag både kryss-seminarier och gruppövningar där jag förväntar mig att gruppen skall påverka studenterna att vara välförberedda och engagerade. Men icke, studenter kan komma oförberedda och verkar inte ett dugg generade för det. Visst kan det vara uppgifterna och övningarna i sig som är felkonstruerade, men återigen – jag ser en stor förändring mot tidigare. Jag tycker att utvecklingen är tråkig, interaktion gör undervisningen roligare för både mig och studenterna – men då krävs engagemang av alla inblandade.

Flera åtgärder behövs

Är studenterna i dag än mer självcentrerade än min egen 70-talistgeneration? Bryr de sig inte om att de gör bort sig inför andra bara de vinner tid till något annat? Vad har hänt med respekten, både för kurskamrater och för lärare? Jag är 33 år, men talar som min mormor – ungas bristande respekt…

Det finns nog ingen enkel lösning på problemet, det är troligen flera åtgärder som måste till. Kanske högre studiebidrag eller billigare boende, färre valbara kurser eller tydligare spår med valbara kurser som inte krockar, bättre undervisning eller hårdare närvarokrav och kanske diskussioner om ömsesidig respekt tidigt i utbildningen.

Jag tycker egentligen att det är riktigt roligt att undervisa, men när bara 20 procent av studenterna kommer till sista föreläsningen, då är det faktiskt inte roligt längre, inte ens när kursutvärderingarna trots allt är positiva.

Kristina Palm, forskare och lärare på Industriell arbetsvetenskap, ITM-skolan