Ann-Sofie ska utveckla KTH:s pedagogik
Hon är jurist i botten och har bland annat varit anställd som skattekonsult. Men större delen av sitt yrkesliv har Ann-Sofie Henriksson ägnat åt undervisning och utbildning. Och sitt första kursutvecklingsprojekt startade KTH:s nya chef för högskolepedagogiken redan som tonåring – i stallet.
I mitten av april tillträdde Ann-Sofie Henriksson som chef för KTH:s högskolepedagogiska verksamhet – vars uppgift är att stödja den pedagogiska utvecklingen på hela KTH.
– Ett stort uppdrag, konstaterar Ann-Sofie Henriksson.
Omfattningen verkar inte ha avskräckt henne, snarare tvärtom. Det som lockade henne att ta jobbet var just KTH:s uttalade satsning på utbildningen, med nyinrättade forskartjänster och tydliga mål i den senaste utvecklingsplanen.
– Det känns spännande att vara med i sådan uppbyggnadsfas, det märks att här finns en stark vilja att utveckla pedagogiken, säger hon.
Med sig i bagaget har Ann-Sofie Henriksson erfarenhet från en liknande uppbyggnadsprocess. De senaste åren har hon varit biträdande chef på avdelningen för universitetspedagogisk utveckling vid Uppsala universitet. En verksamhet som på några få år växte från 4–5 personer till 21 anställda.
– Man stöter på både roliga saker och många fallgropar när en organisation växer så snabbt, konstaterar hon.
Undervisning ska gynna karriär
När vi träffas samma vecka som hon tillträtt vill Ann-Sofie Henriksson ännu inte nämna några konkreta mål. Det vill hon först diskutera med sina medarbetare, sju anställda på högskolepedagogiken och tre på KTH karriär som hon också ansvarar för.
Men visst ser hon områden där erfarenheterna från Uppsala kan komma till nytta. Ett exempel är det system för att bygga en befordringsgång för lärare som införts på Uppsala universitet. Det innebär att lärare kan bli excellenta lärare och därigenom också få ett lönepåslag motsvarande en docents.
– Det är ett sätt att visa att vi tycker att undervisningen är viktig. Det finns otroligt många engagerade universitetslärare, men det är inte alltid man har haft tid och möjlighet att utveckla lärarrollen. Det är fortfarande främst forskning som bygger karriär och många känner att de därför i första hand måste prioritera den.
Ett befordringssystem förutsätter också att lärarna har möjlighet att meritera sig, till exempel genom publiceringar. Ett forum för det är nättidskriften, hogreutbildning.se, som Ann-Sofie Henriksson tillsammans med Anders Sonesson vid Lunds universitet och ytterligare några kollegor från andra lärosäten, startade 2011. Där publiceras både längre vetenskapliga artiklar och kortare texter om goda exempel som kan bidra till ett kunskapsutbyte om lärande och undervisning.
”Lärandet min röda tråd”
Ann-Sofi Henriksson har arbetat med undervisningsutveckling och högskolepedagogik på Uppsala universitet sedan 1998, bland annat som kursföreståndare och pedagogisk utvecklare. Men engagemanget för utbildning sträcker sig längre tillbaka i tiden än så.
– Lärandet har varit min röda tråd. Jag var ridlärare som ung, under juristutbildningen jobbade jag som kursamanuens på juridiska institutionen och både när jag arbetade på Skattemyndigheten och på en revisionsbyrå höll jag kurser.
På hennes meritlista finns också flera publikationer om pedagogik, bland annat en lärobok avsedd för högskolepedagogiska kurser och en rapport om pedagogiska verktyg för likabehandling av studenter med funktionshinder. Ett arbete som övertygade henne om att verktygen för likabehandling i grunden handlar om god pedagogik:
– Att läraren informerar i tid, använder ljudanläggningen och lägger ut bilder på kurswebben kan vara en förutsättning för att den som har dyslexi, syn- eller hörselnedsättning ska klara studierna – men det är också bra för alla studenter. Tillämpade man konsekvent ett sådant arbetssätt skulle många särlösningar inte behövas.
Sitt allra första kursutvecklingsprojekt drog Ann-Sofie Henriksson i gång i ridstallet. Som tonårig ridlärare märkte hon att många nybörjare hade svårt att komma in i gemenskapen. Osäkra inför de äldre flickorna som susade omkring i stallet och visste precis hur allting skulle vara och göras, stod många av de yngre tryckta längs väggarna och tittade på.
– Så jag föreslog att vi skulle göra någon slags teorikurs för nybörjarna – så att de också fick känna att de kunde och visste något. Jo, det var en bra idé tyckte de andra ridlärarna. Och då fick jag förstås utveckla kursen också.
Text: Ursula Stigzelius
