Amatörradion byttes mot blåljus
Möt Kaj Lindecrantz, chalmeristen som precis blivit professor på KTH och som sett till att Sveriges ambulanser numera kan skicka information om patienters hjärtproblem direkt till sjukhusen. Hans nästa projekt är att hjälpa njursjuka till ett drägligare liv.
24 år gammal och tre månader in på det dåvarande jobbet på Ericsson i Mölndal utanför Göteborg, drabbades Kaj Lindecrantz av en våldsam tristess. Något kändes fel, och plötsligt insåg han vad problemet var.
– Jag hade fått ett jobb men förlorat en hobby. Jädrar vad trist livet blev, minns Kaj Lindecrantz.
Han blev kvar på Ericsson men med insikten att hans forna intresse för signalbehandling och radiokommunikation hade gått upp i rök. Kaj Lindecrantz, som tidigare hade gått sin grundutbildning på Elektroteknik på Chalmers, drog sig till minnes att högskolan också hade en avdelning för medicinsk teknik. Han sökte sig dit för ytterligare studier. Och fastnade.
– Jag ville lösa problem med teknikens hjälp, inte hålla på med teknik för dess egen skull.
Han är dock något av en periodare, och ibland väcks hans tekniknyfikenhet till liv igen.
– Det här med att vara tekniknörd kommer tillbaka lite då och då. Ibland gräver jag fram min gamla amatörradiostation, säger Kaj Lindecrantz och skrattar.
Pragmatiker och holist
Han är både en pragmatiker och en person som föredrar en holistisk syn på omvärlden. Kaj Lindecrantz är mest nöjd när han lyckas foga samman ett antal delar till en väl fungerande helhet.
– Min nördighet ligger i glädjen att integrera alla delar, tekniska såväl som medicinska, för att få till en så bra lösning som möjligt på ett medicinskt problem. Barnmedicin är till exempel intressant för att det fokuserar på helheten. Det är också intressant med människokroppen betraktad som en apparat. Men som forskare har man också ett stort ansvar för att bra resultat verkligen används, säger Kaj Lindecrantz.
Han menar att det finns massor av värdefull forskning som inte alltid kommer till användning. Orsakerna kan vara flera, men inte sällan bottnar det i problemet att ingen vet vem som ska stå för investeringskostnaderna.
Det finns dock flera exempel på motsatsen. Ett av de forskningsprojekt som Kaj Lindecrantz varit involverad i och som lyckats hela vägen är Mobimed.
– När jag pluggade på Chalmers hade jag och en doktorand en vän på Televerket som jobbade med Mobitex, en teknik för mobil dataöverföring. Från Chalmers sida höll vi på med ett projekt om hjärtinfarkter för att övervaka patienter som precis insjuknat. Plötsligt föll ett antal saker på plats på en och samma gång – vi hade insett vikten av att tidigt diagnostisera infarkter och i samma veva kom de blodproppslösande medicinerna. Genom att kombinera allt detta kan vi göra något verkligt nytt och bra, tänkte vi.
Information om hjärtsjuka
Tänkt, sagt och gjort. En ambulans utrustades med överföringsteknik för att sända ekg-kurvor från hjärtpatienter direkt till sjukhuset. Men det var inte patientens samtliga tolv kurvor som skickades i realtid.
På den tiden, år 1990, fanns ingen möjlighet att överföra sådana mängder information trådlöst över en uppkoppling om 2 kilobyte per minut. Snarare handlade det att skicka en delmängd information för att ge läkaren en översiktsbild av läget. Om det krisade för patienten kunde systemet hantera en längre sekvens med bilder.
– Det fanns läkare som var skeptiska till detta, de ville ha samma fullständiga information som gavs på sjukhuset. De insåg dock snart att de inte behöver all ekg-information. Det är för övrigt just detta som signalbehandling går ut på: att lyfta fram relevant information, säger Kaj Lindecrantz.
Televerket bekostade projektet till en början, och därmed röjdes också problemet med investerarbrist ur vägen.
Mobimed blev en succé: det gav högre överlevnad hos patienterna, ekonomiska fördelar och stora tidsvinster. Än i dag används Mobimed med framgång, i en uppdaterad, modern version.
Hålla koll på helheten
När folk frågar Kaj Lindecrantz vad han jobbar med brukar han, pragmatiker som han är, säga att han bland annat räddar hjärnan på för tidigt födda barn. Då höjer de på ögonbrynen och säger "Men, är inte du ingenjör?".
– Visst, det stämmer ju. Jag är ingenjör. Men problemen som jag löser är inte tekniska, däremot löses de med hjälp av teknik. Jag är verktygsanvändare snarare än verktygsutvecklare. Tack och lov finns det en större förståelse i dag än tidigare, åtminstone på universiteten, om forskning som integrerar teknik. Det handlar om att hålla koll på helheten och att integrera alla kunskapskomponenter som finns, säger Kaj Lindecrantz.
Vad är det då som driver Kaj Lindecrantz att forska?
– Det vore förstås elegant att bara kunna säga att det är för att rädda liv. Och det är det givetvis också. Samtidigt är umgänget med extremt kunniga kollegor viktigt, och för mig känns det tillfredställande att ha gått från att jobba med försvarselektronik till medicinteknik. Jag får en större tillfredställelse av räddandets snarare än dödandets konst, säger Kaj Lindecrantz.
Han konstaterar att det finns tillfällen då han verkligen trivs i sitt forskande.
– När allt faller på plats, när allt fungerar. Känslan av att vara något på spåret. I ögonblicket när man inser att man kommit på något. Det är inte alls samma känsla när man till exempel tjatat till sig forskningsmedel, det vill säga gnetat till sig arbetssegrar. Det blir mest "äntligen kan vi gå vidare". Men givetvis är det också tillfredställande att se att Mobimed är ute och rullar.
Lösa samhällsproblem
När frågan ställs om vilka samhällsproblem som rör hans forskningsområde och som han skulle vilja lösa tittar holistikern i Kaj Lindecrantz fram igen.
– Jag vill hitta nyckeln till att få allt att fungera tillsammans. Det kan handla om omorganisationer inom vården för att få till det. Där är så många inblandade – vårdpersonal, chefer på olika nivåer och politiker. Om man ska nå framgång måste allihop förstå de rationaliseringsvinster som kan uppnås med hjälp av medicinteknik
Det är alltså inte fel att påstå att du är både forskare, ingenjör, säljare och konsult?
– Jag säger inte emot dig på den punkten, säger Kaj Lindecrantz.
Framtiden på KTH kommer förhoppningsvis bland annat att ägnas åt studier kring njurmedicin, ett ämnesområde som Kaj Lindecrantz ganska nyligen kommit i kontakt med. En ansökan om forskningspengar är inskickad till Vetenskapsrådet.
– Forskningen handlar om att mäta vätskebalansen hos njursjuka: att styra dialysvården så att patienter har korrekt vätskebalans och därmed mår bättre.
Vad har du för målsättning med din forskning?
– Att lösa kliniskt relevanta problem. Exakt vilka problem är inte så lätt att förutsäga, snarare handlar det om problem där jag snabbt inser att jag kan göra en insats. Inte visste jag exempelvis att det fanns sådana problem med vätskebalans och njurar. Människor överlever visserligen med en konstgjord njure, men det finns en tendens att de hela tiden blir lite sämre. Njuren gör saker som vi inte känner till. Så det finns mycket att göra när det gäller forskning inom det området, säger Kaj Lindecrantz.
Text: Peter Larsson
